Kapitel 6. Jan-Åke Alvarsson: Tillhörighet och medlemskap — ur ett religionsantropologiskt perspektiv Inledning: om tillhörighet Varje människa har ett behov av att tillhöra något. Vår identitet präglas av denna tillhörighet, eller — som det ser ut i vårt samhälle — av våra till hörigheter i pluralis. Vi är någon eftersom vi betraktas som en del i ett sam manhang.132 Om vi förlorar denna vår tillhörighet kan vi inte längre vara någon. Därför är det värsta straff en människa kan drabbas av ostracism133 — uteslutning från den mänskliga gemenskapen. Den mest basala tillhörigheten är familjen. Släktband anses i de flesta samhällen vara oförstörbara. I Bibeln behöver vi bara nämna släktlinjen Abraham–Isak–Jakob,134 eller den förlorade sonen,135 för att illustrera detta. I det senare exemplet visar berättelsen dessutom att släktband håller trots tydliga brott mot hur man egentligen skall bete sig inom släkten. I små etniska grupper, t.ex. hos jägare och samlare är tillhörigheten oftast knuten till just familjen, och möjligen därutöver familjens tillhörighet i en socio-geografiskt avgränsad grupp. Tillhörigheten och därmed identifieringen av individen är alltså en. Man föds in i en social tillhörighet 132 Den franske sociologen Émile Durkheim menade till och med att grupptillhörigheten i sig var basen för människans kapacitet att klassificera: “De första logiska kategorierna var sociala kategorier - - - Det var för att människorna var indelade i grupper och tänkte på sig själva i form av sociala grupper som de i medvetandet grupperade och klassificerade andra ting.” (Durkheim & Mauss 1903:82–83). 133 Ordet används i Sverige om landsförvisning, t.ex. i skrifter om det gamla Grekland. Inom antropologin används det mera allmänt för ‘utfrysning’ — när en hel by vägrar att ens tala med en person. 134 1 Mos 17:5, 1 Mos 46:3, Matt 1:1, Matt 22:32. 135 Luk 15:11–32.
105
