och befinner sig där till livets slut. Det enda som (i extremt sällsynta fall) skulle kunna ändra på detta är om individen begår ett oförlåtligt brott och drabbas av ostracism — definitiv uteslutning. Hos oss är tillhörigheten inte lika enkel. Dels är familjen som bas för tillhörigheten inte alls lika självklar. Släktskap är förvisso fortfarande en starkt prioriterad tillhörighet för många, inte minst inom de övre samhälls klasserna eller på landsbygden, men det finns också exempel från vår tids stadsmiljö där individer inte har någon koppling alls till sina släktingar. Dels är identiteten numera uppbyggd av en serie olika identifikationer som varierar beroende på sammanhang. En individ i Stockholm kan känna sig “hemma” i såväl AIKs supporterförening, i en MC-klubb på söder, i fackföreningen på jobbet, i bostadsrättsföreningen i hyreskomplexet där hon bor och i en “Facebook community” på nätet. I alla dessa sammanhang kan hon vara känd som “Linda” — men kan, med samma självklarhet, uppleva sig själv som fem olika “Lindor”, fem olika konfigurationer eller personlighetskombinationer av sig själv. En församlingstillhörighet riskerar i dag att utgöra endast ett av dessa sammanhang, och kanske inte ens det viktigaste eller det man prioriterar högst.
Medlemskap Hos små etniska grupper finns knappast “medlemskap” som sådant. Då får vi töja rejält på betydelsen för att få in den basala typen av tillhörighet. Medlemskap stammar från de mera komplexa sammanhang där individen har mer än ett alternativ att välja på, och väljer ett av dem. Det mest grund läggande för (formellt) medlemskap är ju att kunna avstå från att bli eller vara medlem. Det finns ju alltid minst ett annat alternativ — att vara “utom stående”. Som framgår av exemplet ovan har individen i vårt samhälle en lång rad olika alternativ för tillhörighet att välja mellan. Vissa av dessa förutsätter mellertid endast ett kortare eller längre engagemang, som dessutom är villkorat och ofta knutet till en viss situation. Man är medlem i en bostadsrättsförening under de år man bor i fastigheten, aldrig längre. I frikyrkan ses medlemskapet dock som ett mera permanent tillstånd, ungefär som ett äktenskap. Att säga ja till ett sådant, förväntat livslångt engagemang är ett beslut som inte riktigt passar den projektorienterade individen i ett postmodernt samhälle. Ändå finns det människor som bejakar ett sådant medlemskap, antingen på basis av ett aktivt val (omvändelse eller
106
