icke ett något, ett det, utan en person, Kristus och hans helige Ande.80
Liminalitet som livsprojekt Ännu på 1950-talet beskrevs ofta innebörden av att vara kristen, och medlem av en församling inom den svenska Pingströrelsen, med uttrycket ”att vara i världen, men inte av världen”. Detta var alldeles naturligt i en församlingsrörelse med ambitionen att återuppliva och gestalta sant ny testamentlig kristendom. Bland annat har normativt förstådda citat ur den förbön för sina lärjungar som Jesus avslutade sitt avskedstal med, enligt Johannes evangelium, kunnat åberopas: Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig (Joh 17:6). Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen (Joh 17:15–16). Den tidiga Kristustroende församlingen definierade sig som en annorlunda gemenskap, en gemenskap utanför samhällets konventioner, identiteter och socialt identifierade roller. ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna”(Gal 3:28). Forskare talar om de tidigkristnas förståelse av sin tillvaro som en liminal situation. Med liminalitet avses ”ett gränstillstånd utanför det som uppfattas som det normala”, skriver Einar Thomassen, norsk religionshistoriker, och fortsätter: Den kristna församlingen, så som den beskrivs av Paulus, karakteriseras av antropologen Victor Turner som en commúnitas (gemenskapsgrupp). Det betyder en social grupp som befinner sig i kollektiv liminalitet. Den definierar sig ut ur samhället; konventionella roller och strukturer är upphävda och ersatta (i vilket fall ideellt) av en ”antistruktur”: alla är lika, är ”bröder och systrar” och liknande. Medan Jesusrörelsen [den kristna församlingen i Jerusalem] stod i ett sådant förhållande till det judiska samhället i Palestina försätter sig de paulinska församlingarna i en motsvarande relation till det hellenistiska samhället. Men parallellt med denna sociala liminalitet upplever den paulinska församlingen att den befinner sig i en tidsliminalitet som definieras av församlingens eskatologiska ideologi. Den nya människan är redan 80 Emil Brunner, Den missförstådda kyrkan och kyrkans missförstånd, 1952, s 15.
42
