kommen och kan verkliggöras, men ändå återstår det en slutlig full bordan; gruppens medlemmar har del i uppståndelsekroppen här och nu, men ändå är härligheten något de skall få uppleva först senare, när Kristus kommer tillbaka på uppståndelsens dag och världen tar slut.81 Ett annat sätt att beskriva denna de tidiga kristnas inställning är att tala om pilgrimsprincipen eller gäst och främlingskapet. Den kristne var gäst och främling här i världen, men inte i den himmelska världen (jfr Ef 2:19; 1 Petr 2:11). Till- och hemmahörigheten i en församling kompenserade för hemlösheten i samhället och världen, men samtidigt förkunnades och tydlig gjordes den ”sanna” hemmahörigheten i den himmelska världen. Kristet liv skulle levas — och levdes — på gränsen eller tröskeln mellan tid och evighet, mellan det jordiskt rumsliga och den himmelska oändligheten. Den starka eskatologiska fokuseringen, den ”feberheta” väntan på Jesu snara återkomst, var ett omisskännligt tecken på hemlängtan. Pilgrimen hade mål i sikte, visste vart han/hon var på väg.
En avgörande förändring över tid Kristendomens första tid, fram till ungefär år 100 e Kr, brukar ibland karakteriseras som ”vandringskarismatikens” period.82 Den innebar att kringresande apostlar och profeter hade ett stort ansvar för det andliga livet i församlingarna. De kom på kortare besök och höll gudstjänster. Av Didaché, ”De tolv apostlarnas lära”, från cirka år 100, framgår att systemet hade sina brister. Istället rekommenderas församlingarna att insätta åt sig ”biskopar och diakoner som är värdiga Herren”. Ett lokalt och fast bosatt prästerskap växte fram. Läsaren av Nya testamentet vet att det redan där talas om episkopos (= församlingsföreståndare, tillsyningsman), presbyteros (= äldste) och diakonos (= diakon). Oftast används orden i plural, vilket talar för att varje gemenskap hade ett kollektivt ledarskap. Under 100-talets gång stramades ledarskapet upp alltmer och allt eftersom. Det tidigare förhållandet, där det funnits auktoriteter i trosfrågor men inget sakralt prästerskap, övergavs och vid seklets mitt började tendenser till det så kallade monarkiska episkopatet (= enmansepiskopat) att kunna skönjas inom församlingarna. Innebörden var att en person i ledningen höjdes över de andra och vann erkännande för sin särställning. Ganska snart sedan 81 Latinets limen betyder gräns, tröskel, det som befinner sig mellan ”innanför” och ”utanför”. Se Einar Thomassen, Kristendomen. En historisk introduktion, 2007, s 55. 82 Se t ex Thomassen 2007, s 48.
43
