vad skall vi göra?” som Petrus gav, nämligen ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder”(Apg 2:37–38), står i bjärt kontrast till ett dop beviljat efter ett treårigt katekumenat, vilket i sin tur föregåtts av en noggrann personlig prövning. Församlingarnas ledarskap, vid slutet av 100-talet och i början av 200-talet, visade tydligt att det ansåg sig äga rätten att förvalta frälsningens medel: dopet och nattvarden. Pingstdagspredikanten Petrus såg däremot Kristus som det enda av Gud givna frälsningsmedlet. Det medel människan utifrån ett fritt personligt beslut genom omvändelse och dop blev delaktig av och räddad genom.
Kyrka och medlemskap — tänkbara gestaltningar Under perioden 150–400 e Kr kan fem skilda tankemodeller rörande kyrkans väsen urskiljas.88 Utifrån dessa uppstod också verkliga gestaltningar av kyrkan. Modellerna fanns blandade eller mer renodlade i olika regioner inom Romarriket. De var: 1) Den rätta läran är avgörande för vad kyrkan är. Andens närvaro i kyrkan garanteras genom att en obruten rad av vigda biskopar förmedlar undervisningen från apostlarna (apostolisk succession). Därför är ingen manifestation av Anden — på det sätt Paulus talade om — längre nödvändig. Tertullianus (ca 160–220) och Irenaeus (115—202) såg på detta sätt biskoparna som garanterna för kyrkans enhet genom läran de förmedlar. I denna modell utarmades naturligtvis medlemskapet på innehåll, och synen på medlemmen som bärare av gudomlig utrustning tonades alldeles ned. Kravet på lekfolket var främst lydnad, respekt för biskopen och möjligen ett viss mått av kunskap i kyrkans lära. 2) Troendeförsamlingen är den sanna kyrkan. Denna syn framträdde i två skilda utformningar, dels som rigorös ortodoxi och dels som karismatisk församlingsmiljö. Den rigorösa ortodoxin såg församlingen som ”ett heligt samhälle av dem som lever ett rättfärdigt liv”. Inget utrymme fanns för syndare och villolärare. Avfällingar vägrades en andra chans. Företrädare för denna syn var till exempel de båda Rombiskoparna Hippolytos (170–236) och Novatianus (död ca 250). Novatianus menade att ”kyrkan är helig, inte bara på grund av sakramenten, utan genom att dess medlemmar är heliga”. 88 Framställningen av dessa modeller bygger i hög grad på Göran Lennartssons artikel Hur får församlingen se ut? Darash skriftserie 3 (Församlingen & Synagogan, del 6). 2001.
46
