kåseri
Jakten på de tama kaninerna!
DEN URSPRUNGLIGA TANKEN med ka-
ninerna hade varit att de skulle sitta i knäet på barnen och gosa. Därför inköptes en stor inomhusbur med generösa ytor för hiskeliga pengar, och så släpptes de ibland ut på köksgolvet, medan det byggdes barrikader av kompostnät i dörröppningarna mot intilliggande rum. De små söta, lurviga djuren, en kolsvart och en svart-vit, verkade knappast notera hindret, utan var snart försvunna in i husens alla vrår, där de med god aptit gnagde sönder alla sladdar. Situationen blev snabbt så ohållbar, att det fattades beslut om att det var utomhuskaniner de skulle vara. Ett stort kaninhus i två våningar inköptes för ännu hiskeligare pengar, och de godhjärtade mattarna och hussarna försåg det med en väl tilltagen utegård, inramad av hönsnät. Nu fick de tillfälle att utveckla sin verkliga naturbegåvning: att gräva. Det tog inte långt tid innan de hade grävt sig ut ur de generösa ytorna och försvunnit ut på andra sidan
98
FOTO: FEELOONA / PIXABAY
D
et gick så bra att vara hundvakt. Riktig dagmatte, faktiskt, trots att jag aldrig i hela mitt liv haft egen hund eller ens umgåtts med hundar. Katter har jag ägt i två omgångar, och även med dem hade jag god hand, så det kändes ju inte alltför betungande när jag blev ombedd att passa barnbarnens kaniner under några dagar. Det var bara att hälla upp vatten i en skål, torrfoder i en annan och så slänga ut lite vitkålsblad och morötter i inhägnaden under körsbärsträdet.
Passa kaniner – lätt som en plätt!
hönsnätet. De infångades under hemska bataljer med sönderrivna armar och kläder, hålen fylldes igen med stora stenar, varpå det grävdes nya gångar och dessa båda utbrytardrottningar firade nya triumfer. De började bli kända i byn. Det var alltså dessa djur jag skulle passa. JAG GICK DIT FÖRSTA KVÄLLEN och gav dem morötter och vitkålsblad och vatten och torrfoder och försökte ge dem en hastig klapp på den mjuka pälsen innan de skuttade undan, och jag kände en rysning av onda aningar. Morgonen därpå skulle det visa sig att de var väl motiverade. Det första jag observerade var att grannen ropade till på andra sidan häcken; jag tolkade det som att han sparkade fotboll med sin son, eftersom jag genom häcken skymtade en svart-vit fotboll. Emellertid dök ”fotbollen” strax därpå in genom häcken och tog form som den svart-vita kaninen, som lystrar till namnet ”Hoppis”. Eller, det är fel uttryckt, för lystrar gör den inte. Den svarta syntes inte till över huvud taget.
Efter att ha sett svärdotterns sönderrivna armar och klänningar hade jag inga som helst planer på att försöka fånga dem, jag hämtade bara några morötter i uthuset och slängde dem lite planlöst omkring mig i trädgården och gick därifrån med en känsla av otillräcklighet. NÄR FAMILJEN KOMMIT tillbaka och jag kom för avrapportering, satt båda kaninerna snällt och prydligt bakom hönsnätet, rutinerat infångade av svärdottern. Men barnbarnet var upprört. – Farmor, du hade stängt in Hoppis i uthuset! Där satt hon när vi kom hem! Stackars liten! Den andra lilla stackaren hade legat mitt på gräsmattan, alldeles utmattad! Jaha, och vems fel är det! Det går ju inte att stå och skylla ifrån sig på ett par ”oskuldsfulla” kaniner, men jag känner ändå lite kluven skadeglädje över att kaninburen i skrivande stund håller på att kompletteras med ett golv av hönsnät av sonen, därtill nödd och tvungen. Det är så klart inte roligt att sätta stopp för djurs naturliga instinkter, men känner jag dessa båda rätt så har de snart undanröjt även det hindret! ●
CHRISTEL KVANT är författare, journalist och fotograf med inriktning på trädgård.
