” Det upprör mig att kontexten vi föds i avgör våra möjligheter att bestämma över våra kroppar och våra liv. ” men. Därför är det svårt att identifiera generella framgångsfaktorer, menar Anna Kågesten. – För oss är det nödvändigt att etablera nära samarbeten med starka lokala aktörer i civilsamhället. En stor del av vårt arbete handlar om att stötta lokala organisationer att genomföra egen forskning och interventioner. ANNA KÅGESTEN ÄR inblandad i flera forskningsprojekt i särskilt drabbade områden, bland annat i Kenya och Indonesien. I samarbete med den lokala organisationen Ujamaa utreder hon insatser för att stoppa sexuellt våld i slumområden i Nairobi i Kenya, där en av fyra flickor under 18 år uppger att de har blivit våldtagna. Ett mycket effektivt sexveckorsprogram riktat till både flickor och pojkar lyckades under ett års tid halvera antalet våldtäkter där. En central del av programmet var att diskutera könsnormer och hur man kan visa manlighet utan att använda våld. – Jag genomför just nu kvalitativa intervjuer med deltagarna för att ta reda på vilka verktyg som är mest effektiva. Vi diskuterar också möjligheten att testa och utvärdera programmet i andra länder som Sydsudan och Somalia, säger Anna Kågesten. I Indonesien samarbetar hon med SRHR-organisationen Rutgers International för att utvärdera effekten av sexualundervisning. I de mest utsatta regionerna är 10-14-åringars kunskaper om sex och samlevnad generellt vädigt låga. – Forskningen visar att sexualundervisning ur ett brett perspektiv leder till senare sexualdebut och lägre sexuellt risktagande. Det är viktigt att undervisningen startar tidigt, helst före tio års ålder, och att den är återkommande och åldersanpassad. Tyvärr är detta väldigt tabubelagt i vissa länder där man anser att 10–14-åringar är för unga. Många tror också felaktigt att
Att långsiktigt investera i flickors rättigheter ger positiva effekter både på individnivå och på samhällsnivå, menar Anna Kågesten.
mer kunskap leder till mer sex, säger Anna Kågesten. Hon poängterar också att etablerade normer i samhället är en stor del av problemet. Därför räcker det inte att bara påverka ungdomar utan det behövs en rad breda och långsiktiga insatser riktade till olika målgrupper som föräldrar, religiösa ledare och andra inflytelserika personer i samhället.
– Den största utmaningen är att förändra normer, men det är helt nödvändigt för att komma åt problemet. Att ge unga flickor bättre möjligheter till självbestämmande och god hälsa är mycket angeläget och kopplat till många av de globala målen för hållbar utveckling. Men det räcker inte att fokusera på flickor, vi måste involvera pojkar och män i jämställdhetsarbetet. Medicinsk Vetenskap №4–2019
23
