12. Uppbrottstid I september 1888 var Otto Witt villrådig om hur han skulle hantera den situation som han befann sig i på grund av Elins sjukdom, och tog därför kontakt med missionsstyrelsen för att få råd. Styrelsen ville att han och hans familj skulle återvända till Sverige, men han bestämde sig för att stanna kvar. I början av augusti 1889 lärde han känna bröderna Jakob och Olaf Wettergren från Norge och det kom att leda till att han inom ett halvår begärde sitt avsked från sin tjänst inom Svenska kyrkans mission.
Missionsstyrelsen vill att Otto Witt återvänder till Sverige Den 12 september 1888 skrev Witt till styrelsen om sin situation: Inför Styrelsen får jag härmed ödmjukligen framlägga, huru det är stäldt för mig och mitt arbete. Under ett och ett halft års tid har min hustru med ett par månaders undantag varit bunden vid sjuksängen. Ännu har ingen förändring inträdt, utan är hon urståndsatt att hjelpa sig sjelf och har utom sin svaghet äfven fått det tunga korset att förmenas sina ögons bruk, så att hon ej kan se att läsa en rad eller sy ett stygn. Att detta förhållande bundit mig i mitt arbete, såsom jag redan förut för Styrelsen påpekat, torde lätt inses. Wi hafva dock haft en väsentlig hjelp i huset af Fr. v. Düben, som såväl skött hushållet som ock sedan den 1ste Juli handlagt våra barns undervisning. Herren har nu beröfvat oss äfven denna hjelp. Öfveransträngningen har varit för stor, och Fr. v. D.s helsa är bruten. Jag innesluter ett intyg härom från Dr Dalzell hos hvilken hon f.n. vistas. Sjelf har Fr. v. D. på doktorns inrådan uppsagt sin plats hos oss och kommer icke mera att återtaga sitt arbete här. Sålunda stå vi nu fullkomligt ensamma och fullkomligt redlösa. Tydligen har Herren hänvisat mig att egna min tid åt de mina, ty den som skall hafva vård om Guds församling måste först veta att förestå sitt eget hus. Jag är derföre f. n. skiljd från mitt embete och all min tid upptagen med barnens tillsyn, matlagning, ja alla de olika bestyr, som åligga en husmoder. Undervisningen med dem som beredas till begående af H. H. Nattvard har jag nödgas afbryta, och jag fruktar högeligen att samma blir inom kort förhållandet med dopkandidaternas undervisning. Då Pastor Fristedt om ett par dagar lemnar Amoibie (likasom Josef i dagarne reser till Appelsbosch), så får jag ännu en station mig anförtrodd. Huru det skall gå, vet allena Han 186
