ELISABETH MORTIZ KO N ST E N ATT SK ÄR A I TYSTN ADEN
bearbetningen av skulden, men som invånare i det
text:
ohistoriska Sverige fanns inget att spegla sig i.
Samordnare konstansökningar
– Mina föräldrar bar på en tystnad som man som
Anders Olofsson
och inköp på Statens konstråd.
närstående uppfattar men inte kan förstå.
Barnen till förintelsens generation lever med minnen som har
När Elisabeth Moritz är klar med en bild har
förträngts men aldrig bearbetats. Genom att långsamt skära i sin
hälften försvunnit. Ibland bildar svärmen av små
född:
1956
tomrum en strömvirvel som suger blicken in mot en
titel:
Chemnitz, 1933 (2018)
del av motivet som inte är fotografens tänkta fokus.
teknik:
familjs dokumenterade historia söker Elisabeth Moritz förståelse också för sig själv.
ko n st n ä r :
Elisabeth Moritz
Blandteknik
Det är en paradox: genom att reducera uppnås en förhöjd grad av tydlighet. – Att skära i bilderna är en långsam process. Det är
– Jag reste till Frankrike 1972, fick min konst
Det finns en bild av Ingmar Bergman på inspelnings
ett sätt att samtidigt göra dem mer allmängiltiga, de
platsen till ett av hans många mästerverk. Demon
utbildning där och blev kvar i hela 27 år. När jag kom
blir minnesfångare även för andra. Det är också ett
regissören står en bit från kameran och skapar med
hem till Sverige igen upplevde jag mig som en främ
sätt för mig själv att skapa en relation till min familjs
sina tummar och pekfingrar en ruta som han kikar
ling. Det födde ett behov av att finna fast mark under
historia, mitt instrument för att spränga tystnaden.
igenom i riktning mot skådespelarna och scenogra
fötterna, att fundera över vem jag egentligen är,
Om man inte förstår varifrån man kommer kan man
fin. Jag har ofta undrat vad han håller på med. Ville
vilket förhållande jag har till landet jag bor i och
inte heller förstå sig själv.
han se hur scenen skulle ta sig ut på film hade han
hur min familjs bakgrund har påverkat mig. Elisabeth Moritz föräldrar kommer från Tyskland,
bara behövt ta några sidosteg till kameran och titta
födda i den generation som har personliga upplev
genom sökaren. I själva verket tror jag att han leker med perspek
elser av nazismen och andra världskriget. För barnen
tivet och det utsnitt som varje bild av verkligheten är.
är det omöjligt att inte ställa frågor, ofta obehagliga.
Vad händer när fokus flyttas lite åt höger eller lite åt
Vem är mannen i uniform på fotot i familjealbumet?
vänster? När ett ansikte zoomas in och bakgrunden
Kan farbrorn i vit läkarrock ha deltagit i medicinska
bleknar bort?
experiment på lägerfångar? Men albumet är också
I Elisabeth Moritz konstnärskap spelar detta fin
fullt av bilder av lekande barn, människor som badar
stilta redigeringsarbete en central roll. Hon utgår
och umgås. Offer, förövare – varken det ena eller det
från uppförstorade fotokopior, som hon skär i med
andra, eller kanske både och?
skalpell så att bilden försvinner, fragment för frag
– Bilderna som mina föräldrar sparat hade alltid
ment. Kvar finns en knappt synlig helhet, där hon
funnits där, men de trauman som kriget förde med
ibland avsiktligt lämnat (större) delar av motiven
sig, och som aldrig har bearbetats, leder till att för
kvar för att leda vår blick just mot dem. För att vi ska
trängda minnen förs över till kommande genera
upptäcka något omärkbart i bilden och något oväntat
tioner – det som Marianne Hirsch kallar postmemory. Först 2014 tog hon sig an materialet. Hade hon vuxit
i oss själva. Hon har gjort en lång resa för att nå den positionen, både bildligt och bokstavligt talat.
upp i Tyskland hade hon varit del av den kollektiva
E LI SA B E T H M O R I TZ
. Chemnitz, 1933
80
E L ISABE T H MORIT Z
81
. Chemnitz, 1933
