EPISOD 4 – DEN BLINDE MANNEN 33
Episod 4 – Den blinde mannen Man kan säga, att han bodde vägg i vägg med kyrkan. Hyddan låg bara några få meter från kyrkväggen. Kyrkan, med sina öppna, valvformade fönster med luckor som kan stängas vid häftiga skyfall eller vid mörkrets inbrott, är belägen vid byns utkant. Jag har tittat in i de flesta av byns hyddor, tillsammans med någon av skolpojkarna som tolk, för att hälsa. Men av någon anledning har jag missat just den här hyddan. Alla i byn vet vem den blinde mannen är. Vi hörde aldrig, att han hade något namn. Alla talade om honom som “den blinde mannen”. Dessutom var han inte bara blind. Lepran hade gått hårt fram med hans kropp. Fötterna är utan tår. Händerna är utan fingrar, näsan är också borta. Där sitter han ensam i sin hydda - i mörkret. Den blinde mannen är en stor man. Inte vad vi skulle benämna som stor, men en betydande person i den hedniska världen. Hans hydda ligger inte bara nära vår kyrka, den är också nära placerad vid ingången till det område där man utför hemliga riter. Ett mörkt och farligt område - ett förbjudet område för icke invigda medlemmar i den hemliga föreningen eller society som den kallas. Kanske är den blinde mannen placerad som en slags väktare för ingången till den hedniskt, mörka världen. Det är söndag. Solen bränner som hetast under tidig eftermiddag. Inte ett liv syns till. Till och med fåglarna verkar plågas av värmen. Vi ligger på våra sängar, under mosquitnätet, och försöker sova. Även om det är hett utanför huset, så är det i alla fall något svalare inomhus. Cementgolvet gör sitt till, även om plåttaket inte ger någon direkt svalka. Fönsterluckorna är helt öppna. Men det till trots kan man inte känna den minsta lilla bris. Byns djur trycker sig intill husväggarna för att om möjligt få litet svalka. Då, mitt i stillheten knackar någon på vår dörr. Det är en av våra skolpojkar. “Pa, den blinde mannen vill att du ska komma, han vill prata med dig.” Omtumlad följer jag med pojken. Vad kan den blinde mannen ha att säga mig? Vi går mellan hyddorna. Solen steker. Vi ser djuren vid husväggarna. De verkar vara de enda levande varelserna i denna heta, dammiga miljö. Ingen människa syns till. Alla söker svalka i sina mörka hyddor. Vi är framme vid vårt mål. Dörren är en låg öppning med en mycket hög tröskel. Jag får böja mig rejält för att komma in. Ljusblind, av solen, har jag problem att över huvud taget kunna urskilja något i mörkret. Det finns inget fönster som åtminstone kan ge mig litet ledljus. Husets ägare skulle ändå inte vara hjälpt av det - han är ju blind. När mina ögon vant sig vid mörkret, ser jag en mörk figur sitta i ett hörn på en hög trasor. Jag räcker fram min hand för att hälsa. Då räcker
