Ledare | +Susanne Rappmann
Bönen förenar oss
N
u och då vänds livet upp och ner. Det händer oss alla, men sällan alla på en gång. Vem kunde föreställa sig att världen skulle stanna på det sätt som skett? Ingen enda av oss är opåverkad av den pandemi som sveper över vår värld. Du som läser denna text hör med stor sannolikhet till dem som har bett för situationen. Kanske deltog du i Påve Franciskus upprop att gemensamt be Vår Fader den 25 mars. Jag gissar att andelen bedjande människor har ökat markant denna vår. Vi var många redan innan – ungefär 1 miljon svenskar ber varje vecka. Och nu är vi än fler. Det passar därför bra att detta nummer av Korsväg handlar om bön. En av dem som intervjuas är min biskopskollega i Linköping, Martin Modéus. Han har skrivit en ny bok om bön, Finna bönen som redan finns (Verbum 2020). En av de saker jag bär med mig efter att ha läst boken är insikten om att bön förenar. Han skriver på sid 24: Bön är ett av de mest mångkulturella och kulturöverskridande fenomen som vi människor har. Visst varierar bönens former världen över, men under sin yta av olikhet mellan olika kulturer tycks bönen vara en mänsklig sammanhållande faktor.
4
Korsväg 2 | 2020
Bön som förenar. Så ofta tänker vi på allt som skiljer oss människor åt, den här våren har vi dessutom tvingats hålla fysisk distans. Men bönen förenar, även om vi fått allt färre tillfällen till gemensam bön i kyrkan. Det har varit smärtsamt att uppmana trogna gudstjänstdeltagare att stanna hemma. Och beslut om att inte fira offentliga gudstjänster pekar på det extraordinära i denna situation. Samtidigt kan jag konstatera att den enorma omställning som skett i våra församlingar har gjort att vi upptäckt nya sätt att vara kyrka tillsammans. Under en vecka i april gjorde jag en sådan erfarenhet på bönens område. Den veckan var sedan flera år tillbaka vikt för biskopsmötets gemensamma retreat. En vecka i gemensam tystnad som jag sett fram emot, och som av flera skäl inte gick att genomföra. Frågan vi ställde oss var om det gick att ställa om? Fanns det något sätt att bevara retreatens möjlighet i en helt annan situation. Till slut landande vi i en överenskommelse att be på gemensamma tider och i samma form. Och att läsa samma bibeltexter. Det var befriande enkelt att genomföra, också om vardagen krävde många möten. Bönen
