Utgiven av Härnösands stift Box 94
871 22 Härnösand
0611-254 00
Redaktör: Urban Engvall Layout: Margareta Hector Bildredaktör: Maria Eddebo Persson Tryck: Hemströms Tryckeri 2010
ISBN 978-91-977011-5-0
Året var 1985, tiden var påsk, och det var sensom mar. Påsken firades i södra Zimbabwe, och på den delen av klotet blir det ju så. Jul i blommande hög sommar, pingst när det närmar sig ”vinter” med ofta kalla och blåsiga dagar. Och påsk i en ganska behag lig sensommarvärme.
För mig som relativt nyanländ missionär och för samlingspräst skulle nu det jag läst om och sett fram emot bli verklighet. Pastoratets alla församlingar hade samlats till påskläger. Fyra dagars gemenskap med sång, gudstjänster och samtal kring påskens sto ra drama. En högtidlig skärtorsdagsmässa i mörkret den första kvällen. Att lämna gudstjänsten med Get semanestämning i fullmånens sken hade räckt som en upplevelse i sig. När sedan getterna hade lagats till och majsgröten var kokad vidtog en efterlängtad måltid innan vi skildes för några timmars sömn.
På långfredagen följde tillverkning av fullstora kors i en liten skogsglänta och en mycket allvarsmät tad procession fram till Golgatakullen strax utanför kyrkan. Den stunden lade sordin på både sång och samtal, en stämning som skulle hålla i sig ända fram till midnatt på påskaftonen. Då skulle trummorna fram, och efter ett par timmars sång och dans dela des alla upp i mindre grupper som tågade runt i ett område med några kilometers omkrets och väckte bygden. Eldarna och ”Han är inte här” – gudstjänsten i gryningen kom faktiskt ibland av sig. Folk sov i
bänkarna för att orka vandringen hem. Något pris får ett 70-timmarsläger med undermålig sömn ha.
Men just denna första påsk blev det inte som jag hade tänkt mig. Jag kände det redan under skärtors dagsmässan, och på långfredagens morgon låg jag kvar hemma med feber och halsont. På avstånd kunde jag höra psalmerna man sjöng under långfredagens korsprocession. På kvällen knackade det på dörren. Pastor Shava dök upp, för att som seden bjöd sitta en stund hos den sjuke. Vi samtalade om hälsoläget, om påsken i allmänhet och om församlingens påskläger i synnerhet. Jag ville ju veta hur det gick, vad jag mis sade. Jo, allt gick bra sa Shava. ”Men idag har alla varit något nedstämda, ’because of the death’.”
Det finns stunder då man önskar att man haft någon slags delete- eller playbackfunktion på det man säger. Jag hör mig själv säga: ”Är det nån som har dött?”, men vet redan att jag gjort bort mig. ”Jesus”, svarar Shava, och jag kom aldrig att senare fråga honom vad han egentligen tänkte när han svarade. Naturligtvis var det så att man nu i inlevelsen i påskdramat hade långfredag, och då var det sorg.
Jag kryade på mig och kunde vara med från lördag kväll. Livet vann också i vårt församlingspåskdrama, och alla kunde gå hemåt i den varma aprilsolen på påskdagens förmiddag.
Är det nån som har dött? Så här i efterhand har jag ofta skrattat åt händelsen. När jag berättade den för
några kollegor här i Sverige var det en som sa: ”Jag förstår att det var det som visade hur nödvändigt det var med mission i retur.”
Chris har också hört historien och skrattat gott, och han tar alltid upp den när vi träffas. För han verkar se den i ett större sammanhang. Som om han ville påminna om att det är påskens drama som är det centrala för oss som kyrka. Kristus har dött. Kristus har uppstått. Han lever mitt ibland oss. Han ska komma åter.
I det perspektivet har vi – och bör vi ta – möjlighe ten att mellan kristna i olika delar av världen dela och samtala om betydelsen av påskdramat idag.
Är det nån som har dött? Sven-Erik Fjellström 3
Innehållsförteckning 5
Inställd i Guds kärleks handlande, Tuulikki Koivunen Bylund 6
En missionell kyrka, Jan Sjöberg 8
Mission i retur, Per Englund 13
Från Riversdale till Härnösand, Chris Hendricks 16
Be och ni ska få. Möte med biskop Bill, Urban Engvall 22
En puls av ömsesidighet, Karl-Johan Tyrberg 24
Sydafrika med svenska ögon, Gabrielle Jacobsson 25
Ett samarbete av stor betydelse, Tony Guldbrandzén 29
Försoning kan ge återupprättelse. Samtal om försoning med Chris Hendricks, Urban Engvall 30 Afrikanske øyne på forholdet mellom samene og kirken, Bierna Bientie 33
Walk the talk. Samtal om diakoni med Chris Hendricks, Urban Engvall 35 Diakonala behov är gemensamma. Samtal med Ninni Smedberg, Urban Engvall 38
Alla i kyrkorådet predikar. Samtal om idealitet med Chris Hendricks, Urban Engvall 40
En kyrka i samhället. Samtal med Åsa Sjöberg, Urban Engvall 42 Stöd flyktingbarnen! Samtal om kulturmöten med Chris Hendricks, Urban Engvall 44 Mission i retur pågår fortfarande. Samtal i Örnsköldsvik, Urban Engvall, Jan Sjöberg 47
Returmissionär gör skillnad. Samtal med Lars Müller, Urban Engvall 49 Lärde sig tänka på nytt sätt. Samtal i Östersund, Urban Engvall, Jan Sjöberg 51 Upptäckte världen. Samtal med Christel Hendricks, Urban Engvall 52 Ny satsning på ömsesidighet, Adriana Gastellú Camp 53
Se med andra ögon, Urban Engvall 55 Är det nån som har uppstått? Sven-Erik Fjellström 59
För några år sedan stötte jag i ett arkiv på en märklig brevväxling mellan två kvinnor som hade träffats för första och enda gången på Samariterhemmet i Upp sala på 1880-talet. De hade blivit vänner för livet och brevväxlade trots att avståndet var halva jordklotet. Varje onsdag bad de dessutom för varandra på en viss överenskommen tid. Den ena var Ottilia Stenbäck som blev rektor för finska flickläroverket i Helsing fors, den andra var missionären Beda Wennerqvist som var en av de svenska kvinnliga pionjärerna i mis sionens tjänst i Sydafrika.
Det kändes märkligt att få en inblick i vänskapen men också i den trosvisshet och hängivenhet som för de Beda till ett annat och – faktiskt – farligt land. Ett land med en helt annan kultur, ett annat klimat och svåra sjukdomar. Till en uppgift som verkade hopp lös från början, att omvända alla hedningar.
Det kändes också ganska främmande att läsa om framgångarna. Jag citerar: ”Nästan varje söndag un der denna termin ha mina flickor och jag gått långt bort till en stor Kraal (en zuluisk by) och nu har Her ren välsignat dessa våra besök. När vi började dessa besök voro alla utom två män nakna, nu äro alla utom en gammal farmor t.o.m. barnen klädda och besöka gudstjensterna här … och ehuru den gamla är oklädd, hoppas jag att hennes hjerta söken Herren.”
Det är säkert fullt förklarligt att en svensk fröken, klädd i svart från topp till tå och med en hätta på hu
vudet, såg som en framgång för Guds rikes utbredan de att zuluerna tog efter europeiska seder. Men jag ställde ändå den fråga som många andra har ställt sig: Var missionen ett sätt att kulturellt kolonisera folk i u-länderna? Där finns säkert mycket för oss väster länningar att fundera över, bearbeta och be om för låtelse för.
Ett utmärkt exempel på den helige Andes förny ande kraft är just arbetet för missionen. Idag är det andra prioriteringar som gäller, och frågan är om vi också kommit bort från den västerländska översittarattityden. Idag vill vi gärna beskriva missionen som ett jämställt samarbete med systerkyrkor långt borta. Ungefär som det var med systerskapet mellan Otti lia Stenbäck och Beda Wennerström. Enligt Svenska kyrkans kyrkoordning är mission en dimension av kyrkans grundläggande uppgift: att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mis sion. Mission tycks vara något som församlingen utövar, gör, och har alltså karaktär av handling.
Mission har, tänker jag, också att göra med det motto jag som biskop valt: kärleken fördriver rädslan. Gud är själva kärleken. Guds kärlek till människan är passionerad i ordets dubbla bemärkelse, det vill säga den handlar om både lidelse och lidande. Mission har varit en lidelse för många av dem vi kallat mis sionärer och en lidelse för kyrkan. Lidande har med mission att göra på flera sätt. Många missionärer har
fått utstå ett både kroppsligt och andligt lidande i sina ansträngningar att predika och leva Kristus’ lidande. Mission är att som kyrka och enskild vara inställd i Guds kärleks handlande. Om mission uppfattas i ter mer av lidelse och lidande, tillförs en djupdimension i missionärernas arbete.
Chris Hendricks, returmissionären från Sydafrika, har på många sätt fått bestående betydelse för för samlingar i vårt stift och för stiftsorganisationen. I den här skriften blickar vi tillbaka och minns vad som hände och hur det påverkat oss. Men vi har också ett annat syfte. Genom att, i samtal med Chris
Hendricks och andra medarbetare, lyfta fram om råden i kyrkans uppdrag som varit och är aktuella i Cape Orange-stiftet och i Härnösands stift, vill vi aktualisera sådant som idag kan utgöra innehåll och metod i mission: försoningsarbete, diakoni, idealitet, kulturmöten.
Det är min förhoppning att många medarbetare i vårt stift låter sig inspireras av detta fortsatta möte med returmissionären Chris Hendricks för att så reflektera över vad mission är i den egna församlingen och i vilken mening man själv är kallad till mission.
Vi är många som har ett komplicerat förhållande till ordet mission. Vi kanske tänker på negergos sen som bugade så fint för missionspengen i sön dagsskolans sparbössa. Eller vi tänker på korståg och tvångskristnande. Ordet mission kan ha tagit smak av en aggressiv och storskalig evangelisa tion. Vi behöver återerövra missionsbegreppet. För väldigt många inom vår kyrka har mission un der lång tid stått för stora, uppoffrande satsningar i Afrika och Asien och möjligen i Latinamerika i syfte att predika omvändelse till kristendomen och bygga församlingar, skolor och sjukhus. En missionär var en utvald människa med en tydlig missionskallelse att åka ut till främmande land.
Denna missionssyn präglade hela 1800- och 1900talen. Men mission var inte bara något för fjärran län der. Bland de många missionssällskap som uppstod fanns även den självklara insikten att mission också måste bedrivas hemma. Man talade om inre mission och yttre mission, hemlandsmission och utlandsmis sion. Evangeliska fosterlandsstiftelsen har alltid känt denna dubbla kallelse.
När Svenska kyrkans mission, SKM, bildades 1874, utgick man från en delvis annan missions förståelse. Mission var inte endast något för enskil da människor med en tydlig inre kallelse. Det var hela kyrkans kallelse och uppdrag. Därför blev inte
Svenska kyrkans mission ett nytt missionssällskap med individuellt medlemskap utan en kyrkomission, det vill säga hela kyrkans missionsverksamhet med syftet att grunda nya kyrkor i andra länder. Svenska kyrkan har sedan dess fått vara med om att bygga upp och stödja självständiga kyrkor i många länder. För detta ändamål har vårt kyrkfolk under mer än hundra år troget stött SKM med gåvor och förböner. Detta har vi länge kallat mission. Även idag är vår kyrka genom Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete, involverad i stora och viktiga missions- och diakoniprojekt världen runt. Men vi har bara kallat relationerna till syd för mission. De motsvarande kyrkokontakterna i öst-västlig riktning och inom Europa har vi kallat ekumenik.
mission blir ekumenik
Idag är alla kontakter mellan Svenska kyrkan och kyrkor i andra länder internationella ekumeniska kontakter, alltså samverkanskontakter mellan självständiga kyrkor i Guds mission.
Traditionellt har ordet mission mest stått för evangelisationssatsningar i främmande länder, men nu talar vi om mission på sex kontinenter. Alla kyrkor är kallade till mission. Mission betyder sändning, uppdrag, och kan mycket väl användas som ett uttryck för kyrkans samlade uppgift. Ändå ligger missionsbegreppet inte riktigt bra i mångas mun. Om vi
i Svenska kyrkan fortfarande tvekar inför att använda missionsbegreppet, så används det desto mer av före tag och stater, men då mest i den engelskspråkiga va rianten Mission. Vi minns filmen Mission impossible.
President Bush talade om ”our mission in Irac”. Varje företag med självaktning formulerar sitt Mission sta tement, sin verksamhetsidé, sin programförklaring, vad man menar är sin uppgift, sitt program, sin mis sion. Vilken är då kyrkans idé, kyrkans mission?
guds mission – missio dei
Idén om mission som Guds mission föddes redan på 1950-talet, men har först på senare tid blivit av bety delse. Missio Dei-teologin ser missionen som Guds sändning av kyrkan i världen. Missionen börjar hos Gud. Den har sin grund i Treenigheten, Fadern som sänder Sonen i världen, och Fadern och Sonen som sänder Anden att genom kyrkan, tillsammans med andra goda krafter, bygga Guds rike på jorden.
Sändningen gäller på skapelseplanet, den första trosartikelns plan: Vi tror på Gud Fader alls mäktig, himmelens och jordens skapare …
Gud sänder människan att förvalta allt skapat. Gud verkar i och genom alla män niskor i syfte att bygga rätt och rättfärdighet på jorden. Kyrkans uppgift på detta plan är att tillsammans med andra aktörer verka för till exempel vatten och mat åt hungrande och törstande, en hållbar miljö, rättvisa struktu rer, jämlikhet, fred, ansvar för och omsorg om vår nästa. Därför kan och bör vi som kristna engagera oss i vårt samhällsbygge och samarbeta med politiker och institutio ner. De är sända av Gud även om de själva inte ser det så.
Sändningen gäller på frälsningsplanet, den andra trosartikelns plan: Vi tror på Jesus Kristus, Guds son, vår Herre …
Gud sänder kyrkan att vittna om Jesus Kristus, om betydelsen av hans död och uppståndelse. Kyrkan har fått Kristi uppdrag att erbjuda människor försoning med Gud och varandra, inbjuda till lärjungaskap, tro och efterföljelse och att i hans efterföljd se och upp rätta människor i utsatthet. Därför ska vi frimodigt fortsätta att vittna om vad vi sett och hört och hjälpa enskilda fram till en bärande tro på Kristus.
Sändningen gäller på Andens plan, den tredje tros artikelns plan: Vi tror ock på den heliga Anden, en helig, allmännelig kyrka …
Gud sänder oss att bygga en gemenskap i guds tjänst, undervisning, diakoni och mission, att kring Guds ord och sakramenten bygga en församling, så att kyrkan både här hemma och ute i världen får vara ett tecken på Guds rike tills Kristus kommer åter.
Denna syn på kyrkans sändning utgår från den heliga Treenigheten och kallas därför ibland för en trinitarisk missionsförståelse. Dess styrka ligger i dess bredd och djup. Mission är inte bara en enda sak. Missionsbegreppet har flera aspekter. Kyrkan har ett stort uppdrag men tillsammans med många andra. Hon äger inte sin mission. Det gör bara Gud, och vi får vara med.
Som kyrka har vi alltså ett stort och härligt uppdrag. Vi är en del av Guds mission inom kyrkans alla fyra nivåer, i lokalförsamlingen, som stift, som tros samfund och som en del av den världsvida kyrkan. Genom oss vill Gud nå ut till vår tids människor med sitt budskap om försoning och hopp. Denna utåtrikt ning, sändning, denna mission är en del av det som gör oss till kyrka. Sändningen är en del av kyrkans väsen. Mission är därför inte något som vi gör, det är inte en verksamhet, ett projekt eller ett företag. Det är något som vi är en del av. Vi är kallade och sända.
För att uttrycka att kyrkan till sitt väsen är mission används inom Church of England begreppen a Mis sion-shaped church eller a Missional church. Norska kyrkan talar om en misjonal kirke. På svenska bör jar fler och fler använda ordet missionell. Kyrkan är missionell. Uttrycket vill säga mer än att kyrkan är missionerande: Kyrkan inte bara utövar mission, hon är till sitt väsen mission, en del av Guds mission i världen.
Begreppet en missionell kyrka är ett vilande be grepp, inte ett uppfordrande. Det talar inte om vad vi gör utan vad vi är. Vår uppgift är att vara, vara ljus och salt i vår tid och vittna om Jesus Kristus som är världens ljus. Genom ett trofast gudstjänstliv, genom dop och dopundervisning, genom att ställa sig på de utstöttas sida och försöka nå de onådda, vill kyrkan i sin samtid peka på en levande Gud som följer oss genom livet. Vi är kallade att vara Kristi efterföljare, och vi är sändebud för hans rike, Guds rikes ambas
foto: jim elfström/ikon
sadörer i världen. På samma sätt som ett lands ambassad är ett tecken på att det landet finns och vill ha en relation till Sverige, vill kyrkan världen runt vara ett tecken på att det finns en Gud som söker oss.
Genom Missional church-teologin rinner en frisk ström som ger glädje och förväntan: Det är sant att Jesus lever. På olika håll inom den engelska kyrkan har påskbudskapet nyupptäckts. Kristus är uppstånden, ja han är sannerligen uppstånden! Människor söker sig samman för att be och söka den uppståndnes vilja med sin kyrka.
Detta proklamerande av att Jesus lever är just det budskap som i alla tider har varit kyrkans stötesten, grunden till ofördragsamhet och tyvärr även till för följelse av oliktänkande. Men att kyrkan är missio nell innebär inte att hon har den fulla sanningen, bara att hon har sett Jesus Kristus levande och besjunger detta med den världsvida kyrkan, och att hon försö ker ge hopp vidare till människor som längtar. I natt varden stiger Kristus ned och tar på nytt synlig gestalt i bröd och vin, för att trösta och uppmuntra och ge näring åt vår tro.
En missionell kyrka lever av den söndagliga reprisen av påskens morgon. Jesus lever, vi har sett honom! Men det räcker inte. Vi är också kallade till vår tid och vår kultur för att med ord, och inte minst utan ord, vittna om vad vi sett. Detta förutsätter en kompromisslös öppenhet för vad som händer i vårt samhälle och vår värld. Det vi kallar omvärldsanalys är därför något djupt kristet. Jesus såg igenom både människor och strukturer. Han vågade se sanningen i vitögat. Endast sanningen ska göra er fria, sade han. En missionell kyrka och församling utgår inte ifrån att tidsandan bara är ond. Kanhända den heliga An den döljer sig i tiden för att föda längtan efter Gud?
Vår tid är oerhört svårtolkad. Utvecklingstakten är hög, den teknologiska revolutionen för med sig helt oanade etiska frågor och utmaningar. Här måste kyr kan vara med och hävda människans höga kallelse och värde. ”Vi tror på en Gud som är helig och varm, som ger kampglöd och identitet” (Sv. ps. 766).
Den församling som upptäckt påskbudskapet och fått klarsynens gåva vågar vara frimodig, vågar välja nya vägar. Tänk om den heliga Anden, som är ingen min dre än Jesus mitt ibland oss idag, vill leda oss som kyrka på nya oprövade vägar? Det finns idag en stor risk inom Svenska kyrkan, att vi alltför mycket fo
kuserar på hur vi ska kunna behålla våra kyrkotillhö riga, det vill säga stävja våra sjunkande siffror, när vi i stället borde höja blicken och följa Guds Ande ut i nya utmaningar.
Inom Missional church-rörelsen har ett intressant program vuxit fram i samverkan mellan Church of England och Metodistkyrkan i England. Det kallas Fresh expressions, nya uttrycksformer för vad det är att vara kyrka för vår tids människor. Många spän nande exempel finns på hur den i påsken grundade kyrkan, med trons trygga öppna ögon, har fått helt nya uppdrag genom människor som medvetet sökt Guds vilja.
Man har ställt den nyttiga frågan: Arbetar vi på rätt sätt? Church of England har liksom Svenska kyrkan många gamla kyrkobyggnader som idag mestadels står oanvända. På flera håll har dessa fått nytt liv ge nom nysatsningar och nyetableringar byggda på det faktum att människor idag har behov av små grupper för lärjungaskap och nära relationer och att det finns fler musikstilar än den traditionellt orgelsakrala.
Att fira gudstjänst på en söndag passar kanske inte alla. Några tillhör nätverk som samlas under veckan och vill vara kyrka på en arbetsplats eller skola. Eller man har märkt att många människor har en mycket vag kyrklig identitet. Man vet inte om man är angli kan, katolik, baptist eller pingstvän. Inom Fresh ex pressions spelar det inte heller någon avgörande roll. Huvudsaken är att man har en fungerande kristen för samling i sin närhet.
Flera gamla kyrkor har på nytt fyllts av besökare när kyrkobyggnader öppnats för dessa grupper och låtit dem plantera sig där. På många oväntade stäl len: arbetsplatser, skolor, fängelser, kvarter, har nya gudstjänstgemenskaper vuxit fram, därför att Church of England har välsignat och drivit denna missions hållning.
foto: jim elfström/ikon
I inledningstexten till kyrkoordningens andra avdelning om församlingen uttrycks såväl Missio Dei-teologin som Missional church-idén klockrent:
”Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Församlingens uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet med denna verksamhet är att människor skall komma till tro på Kristus, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. All annan verksamhet inom församlingen är en följd av och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.”
Kyrkan är sänd. Det är hennes väsen. Uppdraget har vi fått: fira gudstjänst, undervisa, utöva diakoni och mission så att människor kommer till tro på Kristus, så att en kristen gemenskap skapas och fördjupas, så att Guds rike blir utbrett och skapelsen återupprättad.
Det är vår mission.
Mission i retur är ett möte mellan olika kulturer och ett möte mellan människor med olika tolkning av tron utifrån olika livserfarenheter. För att få erfarenheter av långsiktigt möte och utbyte bestämde sig Svenska kyrkans mission, SKM, för att skapa projektet Mission i retur i Sverige mellan åren 1991 och 1995. Deltagarna kom från fem länder med vilka Svenska kyrkan haft missionssamarbete under många decennier.
En utgångspunkt i detta möte var att missionärerna skulle tillföra nya verktyg, och förnya redan existe rande, för tolkningen av kristen tro i vår värld. De skulle ge oss sådan kritik och uppmuntran som en systerkyrka kan behöva, även när hon uppfattas som storasyster.
missionärer från samarbetskyrkor Fem enskilda personer eller familjer kom som mis sionärer från samarbetskyrkor i Filippinerna, Tanza nia, Indien, Malaysia och Sydafrika:
* Allan Forcado, 1992 till 1994.
* Faith Lughazia, 1991 till 1994.
* Daniel och Monica Jayaraj med barnen Rachel och Samuel, 1991 till 1994.
* Benedict och Tabita Muthusamy, 1991 till 1994, dottern Eva föddes här.
* Chris och Joan Hendricks med döttrarna Juanita och Christel, 1991 till 1995.
Missionärerna kom till Sverige under 1991 och bör jan av 1992 för en språkutbildning som förlades till Sjöviks folkhögskola. De arbetade sedan i Svenska kyrkans församlingar i Eskilstuna, Folkärna, Nykö ping, Tullinge och Örnsköldsvik.
med tomma händer
Detta var första gången Svenska kyrkan medvetet satsade på att kalla missionärer från samarbetspartner till ett klart uttalat missionsarbete i Sverige för längre tid än ett år.
Mission i retur-tanken väcktes 1985 av Margareta Ringström, SKM:s dåvarande utredningssekreterare. Svenska kyrkan har genom SKM sänt ut missionärer sedan 1874 till olika delar av världen. Nu ställ des frågan tydligare än tidigare: Vad kan våra samar betskyrkor ge för att hjälpa oss? Vi har en gång givit till tomma händer. Nu är det dags för oss att ställa oss med tomma händer och be dem om hjälp.
Vid Dömlekonferensen 1986 sade en sydafrikansk biskop:
– Ni har varit så öppenhjärtiga och visat på era svagheter, och ni har bett oss om hjälp. Nu vet vi att ni tar oss på allvar och ser oss som jämbördiga.
– När människor närmar sig varandra med händer na fulla av gåvor till den andre, kan de inte ens skaka hand eller omfamna varandra till hälsning, än mindre utbyta gåvor. Först måste de lägga gåvorna åt sidan
för att hälsa på varandra med tomma händer.
Att dela innebär att lyssna till andras erfarenhe ter och trostolkningar. Kyrkan är den plats där detta delande borde vara det naturliga och självklara. Men delandet innefattar också utmaningen att se den egna situationen med andras ögon, utan att fastna i för svar.
Europa tolkas som ett postkristet samhälle medan kristen tro växer i tredje världen. Under sådana för hållanden ställdes frågan: Vad kan vi göra för att ”få tillbaka” kristen tro till vårt land? En annan viktig fråga som kan ges olika tolkningar var: Hur fungerar en kyrka som lever som en liten minoritet, omgiven av flera stora religioner? Denna situation är okänd för Svenska kyrkan men kan uppstå i framtiden, och där för behöver vi redan nu söka möjliga svar och hand lingslinjer.
Redan i tänkandet 1985 och vid den följande mis sionskonferensen på Dömle stiftsgård 1986 såg man möjligheten till utbyte syd – nord. Dömle blev start punkten för mission i retur-arbetet. Gäster från ett trettiotal samarbetspartner hade bjudits in till ett sam tal om hur mission kan byta riktning. Tolv svenska församlingar deltog. Varje församling hade gjort en
analys av sin situation, sin uppgift som kyrka och sin roll i närsamhället. Utan behovsanalys kan man inte rekrytera missionär.
utveckla nya vägar
Det som skedde vid Dömlekonsultationen blev viktigt
för SKM:s fortsatta tänkande kring missionsbegrep pet. För SKM handlade det om att kunna tillvarata missionserfarenheterna också på hemmaplan.
En arbetsgrupp tillsattes för att arbeta vidare med mission i retur. Målsättning för projektet Mission i retur utarbetades 1989: SKM vill, tillsammans med några utvalda församlingar och i samarbete med an dra instanser, undersöka och utveckla nya vägar för samverkan mellan Svenska kyrkan och dess samar betskyrkor i tredje världen.
Arbetet sker mot bakgrund av hittills vunna erfa renheter och syftar till att skapa en modell för fortsatt mottagande av missionärer till vår kyrka.
Projektet ville
* möjliggöra för kristna i samarbetskyrkor att under viss tid vara medarbetare i svensk församling/pastorat/kontrakt och ingå i dess arbetslag. Detta leder förhoppningsvis till att öka medvetenheten om vår delaktighet i den världsvida kyrkan och den rikedom systrar och bröder i andra delar av världen har att erbjuda oss. Tillsammans får vi dela Guds mission.
* stimulera deltagande församlingar till analys av sin situation och till nytänkande i arbetsformer och attityder i församlingsarbetet.
* åstadkomma ett informationsutbyte, där vunna er farenheter kommer andra församlingar till del.
Utifrån denna målsättning och viljeyttring började rekryteringen av församlingar och missionärer.
En viktig utvärderingsfråga blev: Har projektet lett till ökad medvetenhet om mission och delaktighet i den världsvida kyrkan? Svaret måste, utifrån försam
Returmissionärer i Svenska kyrkan 1991-1995.lingarnas enkätsvar, bli att medvetenheten ökat högst väsentligt.
En viktig följdfråga var: Har projektet visat om SKM:s erfarenheter av missionsarbete är möjliga att omsätta i svensk kontext? Denna var betydligt svå rare att besvara.
Missionärerna gjorde ett bra arbete vilket bekräfta des av de attitydförändringar som rapporterades från församlingarna. Församlingar och missionärer gav och tog och delade erfarenheter. Församlingarna fick en ny bild av missionens arbete och ett nytt och/eller förnyat engagemang märktes. Det intresse och enga gemang mission i retur skapade är viktigt även för framtiden. Missionärer i retur är väl använda medel.
Missionärerna tog också med sig idéer och lös ningar hem till sina kyrkor.
De kulturkrockar som förekom lärde deltagande parter att det kunde behövas noggrannare mentala förberedelser och tydligare definition av förväntning ar.
Dessutom behövs mer omfattande förberedelser i hemlandet för att kommande missionärer snabbare ska kunna komma in i Svenska kyrkan. längre tid behövs Flera förslag till förändringar handlade om förbere delser redan i hemlandet och om förstärkt språkun dervisning. Utvärderingen visade också att försam lingens mentala förberedelse måste ägnas mer tid och utrymme. Likaså måste förväntningarna – från sändande kyrka, missionär och mottagande kyrka – klargöras tydligare.
Tiden för engagemanget måste förlängas till 3,5 år. 2,5 år var för kort tid, ansåg missionärerna. Lagom efter den tiden kunde man behärska språket och göra en fullgod insats. Noterades att familjen Hendricks i sin utvärdering bekräftade att den ytterligare tiden i Örnsköldsvik varit mycket viktig för deras arbete.
Utvärderingen visade också att det var viktigt med stabilitet i de svenska arbetslagen under missionärs perioden.
både församlingsarbetare och teologer behövs Flera frågor ställdes i samband med projekt Mission i retur:
1. Från vilka kyrkor ska vi kalla missionärer? Har missionärerna kommit från rätt kyrkor för våra behov? De missionärer som deltog i projektet var för samlingsmedarbetare. Men det behövs också teologer som har brottats med problem motsvarande våra.
2. Är de kyrkor som vi mottagit missionärer från de mest lämpade att ge oss nya verktyg? Utvärderingen föreslår att man också ska rekrytera missionärer från Latinamerika.
3. Var våra förhoppningar om missionärer som skulle ge oss nya verktyg realistiska? Det fanns, på några håll, en viss besvikelse över att inte mer förändrats. Men 2,5 år var för kort tid för ett sådant arbete.
4. Vad har de kyrkor att ge, som vi bett sända missio närer? Projektet gjorde inget eget urval av sändande kyrkor. De som kom att delta visade på hängivenhet, entusiasm, minoritetens sammanhållning och intensi teten i viljan att sprida evangeliet.
5. Vilken typ av missionärer vill vi ha? Vi behöver två sorters missionärer: församlingsarbetaren och teologen.
6. Finns det anledning anta att pengar och annat flyter fritt vid sidan om SKM till returmissionärernas nuvarande församlingar? Ett allmänt ökat missionsintresse har märkts i alla församlingar, men detta leder inte nödvändigtvis till församlingsstöd vid sidan om SKM.
Fotnot: Texten är ett bearbetat utdrag från Per Englunds utvärdering av Mission i retur-projektet 1991-1995 (Svenska kyrkans mission 1995).
Allt detta började för rätt så många år sedan. Jag föddes i en stad som heter Riversdale som ligger vid början av Langeberg mountain och som är berömd för The Sleeping Beauty som vakar över invånarna i staden. Jag föddes den 6 augusti 1947 i hemmet, och vår adress var 104 b Church Street, ungefär tio minuters promenad från kyrkan och skolan.
toalett, och en gång i veckan kom en kommunal lastbil och hämtade latrintunnan. Ni kan ana lukten som hängde i luften när tunnorna samlades in.
Jag måste säga att vi var mycket prydliga familjer. Efter vad jag kommer ihåg var det aldrig något bråk mellan våra mödrar. Jag och min syster fick lära oss att ”min mamma är din mamma och din mamma är min mamma”. Om jag hade gjort något fel, hade min granne full frihet att ge mig ett rejält kok stryk. Jag kunde inte skvallra för min mamma, för då skulle hon också ge mig smörj – ingen skulle ju ha tuktat mig om jag inte hade gjort något fel …
”
Min pappa, Adolph Johannes Hendricks, var inte längre så frisk. Han dog fyra månader efter min födelse, i december 1947, i tbc. Min mamma och min faster beskriver far som en mycket sympatisk, utåtriktad, hårt arbetande och pålitlig person. Han gifte sig med min mor Johanna, född Francis, och de välsignades med tre barn, Daniel, Sofeleen och jag själv. Daniel dog mycket ung, som sexåring.
Min mamma, Sofeleen och jag bodde i en tvårummare. Jag och min mor sov i samma säng tills jag var 15 år, och min syster sov i samma rum i en egen liten säng.
När teologer för inte så länge sedan började tala om att ’Gud är min mor och min far’, hade jag redan haft den upplevel sen på ett mycket praktiskt sätt.
Under apartheidtiden var man indelad i klasser efter ras. Jag var klassificerad som en färgad cape (efter Cape-provinsen). Apartheid har varit fel mot oss och berövat oss identitet, integritet, människovärde och mycket annat.
Det här var de lyckligaste åren i mitt liv. Det fanns ingen elektricitet utan vi använde fotogenlampa och levande ljus. Jag måste varje dag, tillsammans med de andra pojkarna i grannskapet, samla ved och bära in den, på huvudet. Den kommunala toaletten fanns utomhus. Vi var fyra familjer som hade gemensam
Jag skulle ha älskat att ha en fadersfigur i mitt liv. Denna tanke har, måste jag erkänna, kommit mycket sent i mitt liv. Jag har inte precis saknat min far, som jag ju aldrig har känt och upplevt. Istället var min himmelske Far den osynlige fadersfiguren. Viktigast var att mamma var både pappa och mamma för mig, personligen och andligen. När teologer för inte så länge sedan började tala om
att ”Gud är min mor och min far”, hade jag redan haft den upplevelsen på ett mycket praktiskt sätt.
Som ensamstående mor var min mamma mycket modig. Hon gifte aldrig om sig. Hon brukade säga att hon var gift med sina barn. Hon arbetade som hem biträde hos de vita, och alla hennes arbetsgivare och deras barn behandlade henne alltid med respekt. Jag hörde henne aldrig klaga. Hon fick förstås en mycket liten lön och arbetade i många hushåll innan en av hennes arbetsgivare gav henne rekommendationer för en kockanställning på ortens sjukhus.
Hon hade ingen regelmässig kockutbildning men man hade förtroende för henne, och hon arbetade på sjukhuset tills hon gick i pension. Det var apartheid som rådde då, och på en låg lön betalade hon ändå utbildningen till lärare för min syster och till präst för mig. Hon sa alltid att utbildning var den enda livför säkring som hon kunde ge oss. Vi fick ta emot den el ler inte. Kanske är det därför jag fortfarande studerar, jag gör det för henne. Hon dog i magcancer i februari 1973. Min syster dog i bröstcancer i februari 1998.
Min älskade mamma levde och arbetade för den lutherska kyrkan. Hon gick regelbundet i kyrkan och uppfostrade oss barn i församlingen i Riversdale, där jag döptes och konfirmerades av två tyska missionä rer. Mamma var medlem i en känd nykterhetsrörelse, IOGT, och jag följde flera gånger med henne till olika evenemang för att läsa dikter. Jag måste skryta med att jag då fick ta emot mycket beröm av tanterna, och det offentliga framträdandet spelade en viktig roll i mitt framtida yrke som präst.
Som sagt, mamma var en kyrktant, allting handla de om kyrkan. Vi firade gudstjänst varje söndag. Hon tillhörde kvinnornas bönerörelse, den starkaste kvin norörelsen i den lutherska kyrkan i Sydafrika. Jag gick med i kyrkans ungdom och församlingskören.
De präster som hade ett stort inflytande i mitt unga liv, och som bidrog till min yttre kallelse till präst, var den avlidne pastorn Clifford Maree, biskoparna emeriti Brunke och A. J. Fortuin. Det var, och är fort farande, ett stort nöje att vara med i kyrkans liv och verksamhet. Jag brukar på största allvar säga att jag har tagit in kyrkan med modersmjölken.
Helt plötsligt kom en inbjudan till Cape Orangestiftet (COD) att delta i ett projekt med Svenska kyrkans mission, Mission i retur. Min dåvarande biskop, Andreas Fortuin, och stiftsstyrelsen uppmanade mig och min familj att anta utmaningen. Joan skulle säga upp sig från sin heltidstjänst som lärare, och jag skulle säga upp mig från min prästtjänst och mina pensionsrättigheter i Port Elisa beth.
Chris, Joan, Juanita och Christel Hendricks.
foto: härnösands stift
Det var inget lätt beslut. Det var också ett vemodigt beslut därför att Joans pappa, Gert Koenze, redan då var svårt sjuk. Vi sa: Om det är Guds vilja att vi ska tjäna den världsvida kyrkan, vilka är vi att tacka nej? Det krävdes mycket bön och resonemang.
”
Vi sa: Om det är Guds vilja att vi ska tjäna den världsvida kyrkan, vilka är vi att tacka nej?
När vi kom till Örnsköldsvik hade missionsgrup pen tillsammans med kyrkoherden, Lars Müller, ar betat för fullt med förberedelserna inför vår ankomst. En mycket fin, välutrustad lägenhet fanns till vårt förfogande. Vera och Pelle Lindskog var på plats när vi anlände till lägenheten på Järvstagatan 7 c, och vi välkomnades med kaffe och nybakade bullar. De två skulle bli familjens värdar, föräldrar, vänner etcetera under hela vårt besök, och fram till i dag har vänska pen fortsatt.
förrätta begravningar och andra kyrkliga handlingar. Lars var en sträng och duktig arbetsledare, han var helt klar med vad han ville och vad han förväntade av arbetslaget. Vi kom bra överens och blev vänner. Jag hade ett bra förhållande till kyrkorådet och kände att mina arbetsinsatser var till godo.
Jag startade verksamheterna i försam lingsgården Sörliden, som då var nybyggd, tillsammans med ett gediget arbetslag, bland andra Sara Gidlund, föreståndare, Britt Andersson, diakon, Sven Andersson, orga nist, och Elisabeth Sundkvist Rehn, före ståndare för kyrkans förskola. Det var klart att Sörliden inte skulle bli ett självstän digt distrikt utan vara en integrerad del av Örnsköldsviks församling. Jag började med lunchmässa varje torsdag klockan 12, och det var all tid många som kom både till mässan och den efter följande lunchen. Vi började med familjegudstjänster med frukost, poetiskt konditori, församlingsaftnar, kvällsgudstjänster och matlagning för invandrare, och vi tog emot besök från Sörlidenskolan.
”
Vi började med familjeguds tjänster med frukost, poetiskt konditori, församlingsaftnar, kvälls gudstjänster och matlagning för invandrare, och vi tog emot besök från Sörlidenskolan.
Veckans bibelord, på anslagstavlan i Sörliden, som jag startade, uppskattades verkligen av kyrko besökarna och finns kvar än i dag. Sven Andersson, församlingsorganisten, och jag startade Khotsokören (khotso betyder fred). Vi sjöng ganska mycket sydafrikanskt, och det gladde de människor som var med. Vi sjöng på gudstjänster, församlingsaftnar och på ett 50-årsjubileum. Våra döttrar uppskattade att vara med i vägkyrkan och medverkade med sånger och serverade kaffe till besökare. Juanita tog studen ten på Nolaskolan och vi firade också hennes 21-års dag under den här tiden, och det betydde mycket för oss. Christel konfirmerades i Örnsköldsviks kyrka av Harry Marklund. Joan var med i vävstugan med sina kompisar, och det so ciala livet fungerade mycket bra för henne så att hon aldrig blev isolerad.
Vi gladde oss åt den 27 april 1994 då jag, Joan och Juanita kunde vara med och rösta på Sydafrikanska ambas saden vid vårt första demokratiska val. Nelson Man dela fick, efter 27 år som politisk fånge, vara landets första demokratiskt valda president.
Jag medverkade i Örnsköldsviks kyrka med pre dikningar, mässor, morgonböner, ungdomsgudstjäns ter, närradio med mera. Jag hade inga skyldigheter att
Jag kom till Östersunds församling, Lugnviks distrikt, den 1 januari 2000, som komminister i ett stort arbetslag. Jag mottogs med glädje av alla. Kyrkoher den Clary Götesson och Jan-Erik Tedemar från kyr korådet var på flygplatsen för att hälsa mig välkom men. Jag måste använda broddar för att ta mig vidare
till bilen. Mina vänner från tidigare, läkarna Lena och Mikael Lilja och Ingrid och Olof Lövheim, hälsade mig också välkommen till Östersund och var där och sade hej då när jag reste tillbaka i juni 2002.
Den här tjänsten var min första som komminister, och jag tror att det gick mycket bra. Jag jobbade med ett fint arbetslag i distriktet, och som arbetsledare hade jag glädjen att vara bland kloka människor. Jag fick bra kontakt med Lugnviksborna och Lugnviks skolan. Lisa Jönsson, som bodde några hus från mig, var min värd hela den tid jag var där. Många gånger åt jag mat hemma hos henne, och hon hjälpte mig att skaffa lägenhet i området.
tal. De frivilliga insatserna var enastående. Det sätt de ställde upp på var fantastiskt och påminde mig om aktiviteter i Sydafrika.
Birgitta Kemling var som husmor alltid ett stort stöd. Hon hade jobbat så länge i kyrkan och kunde allt. Jag minns församlingsaftnarna med glädje. Vi gästades en kväll av diplomaten Zelda Vrolick från Sydafrikanska ambassaden i Stockholm.
Flerspråkiga gudstjänster var mycket uppskattade i Lugnvikskyrkan. Prästen Rut Törnquist, Helmi Odel berg och flera andra gjorde stora insatser så att många kom, och de tänkte speciellt på det finska morsdagsfirandet den andra söndagen i maj.
I Östersund fick jag ha förrättningar som dop, be gravningar och vigsel. Det var mycket givande att göra hembesök, till exempel för dopsamtal. Jag blev alltid väl bemött av anhöriga. Jag för rättade min första ekumeniska vigsel, tillsammans med den katolske präs ten, på Frösön, och vi fick mycket be röm av ortspressen.
”
Jag jobbade med ett fint arbetslag i distriktet, och som arbetsledare hade jag glädjen att vara bland kloka människor.
Det gick fantastiskt bra med konfirmandlektio nerna och på konfirmandläger. Inga-LenaPaulsson var där till att börja med, och senare kom Thomas Linnarsson. Som församlingspedagoger var de jätte duktiga och till stor hjälp för mig. Det var underbart när en grupp före detta konfirmander åkte till Sydafrika med sina lärare för att besöka landet och hälsa på sin gamle konfirmandpräst. Vi hade roliga stunder tillsammans, och de tyckte om att gå i kyrkan och att hjälpa till med olika uppgifter.
Kyrkvärdarna var alltid till stor hjälp, och de gav mig mycket stöd i gudstjänstsammanhang. Det dia konala arbete som bedrevs i Gamla kyrkan var suve ränt. Eva Jemn var bra på att ta hand om ungdomar och andra besökare. De bjöds på kaffe, bön och sam
De ideella medarbetarna var alltid villiga att ställa upp utan att få betalt, det räckte att bli bekräftade. De insåg att jag gjorde saker annorlunda, men försam lingen var bra på att samarbeta med mig som kom från ett helt annat land med dess språk, kultur och identitet.
Diakoni är verkligen en del i kyrkans huvuduppgift. Kyrkan görs synlig och kommer närmare folket. Svenska kyrkan har kommit långt när det gäller att arbeta utåt. Vi i Sydafrika kan lära oss mycket av hur diakoni utförs, vad vi kan göra för att det ska bli bättre för de utslagna, hemlösa, svaga och fattiga i samhället, i kyrkan och i hemmen. Vi har redan börjat samtala med Vårsta diakonigård, stiftet och biskopen för att lära av varandra. En grupp präster och lekmän har varit till Härnösand för att lära sig vad diakoni innebär och för att hitta redskap för ett diakonalt ut byte mellan stiften.
Ninni Smedberg, Åsa Sjöberg, Jan Sjöberg och Tony Guldbrandzén var i Sydafrika för att samtala om diakoni och om hur våra kyrkor kan samverka genom vänortskontakter. Vi hoppas att det kommer att bildas ett diakonalt råd i COD och att diakoner därifrån ska beredas plats att studera vid Vårsta dia konigård. Vi hoppas också att diakoner från Härnö sand ska kunna tjänstgöra i COD. Boel Skoglund och
LenaMari Öfjäll besökte COD 2005 och diskuterade möjliga vägar för Härnösands stift att bistå COD i tankarna omkring diakonatet och vigning av diakoner.
Jag tror på missionen, att det är Guds mission, Mis sio Dei. Gud är med oss i vardagen med utsträckta händer, Gud vill vårt bästa. Med sin omsorg blir evangeliet praktiskt närvarande. Mission är diakoni, mission är gemenskap, mission står för försoning och samförstånd, mission innebär att ge och ta, mission går över språk-, köns-, kultur- och religionsgränser. Mission bekräftar den enskilda människan. Mission betyder: lev som du lär. Mission betyder: ge och ta. Mission betyder: stor respekt.
Vi i vår sydafrikanska kyrka tolkar Bibeln i rela tion till omständigheterna i samhället, alltså kontex tuellt. Bibelordet ska omsättas i handling. Gör mot andra det du vill att de ska göra mot dig. Se bjälken i ditt eget öga. Vi försöker forma en teologi som säger något om den enskilda människans situation. Bibeln har med hela livet att göra, inte bara ”kyrklivet”.
”
Mission betyder: ge och ta.
Mission betyder: stor respekt.
Finns det en förbindelse kyrka – kamp – liv? Är det bara en kyrka i kamp som förmår vara levande? Gud är på de fattigas och utsattas sida. Kyrkan är på samma sida, omhändertagande. Enskilda individer kan tänka att man inte längre behöver kyrkan för man har det så bra ändå. Men för kyrkan finns det alltid ett budskap till alla människor, även till de rika. Och kyrkan ska inte stå vid sidan om det som handlar om rättigheter och solidaritet.
Är det lättare att vara kyrka i Sydafrika? För att människors materiella och andliga nöd är så synlig – en så tydlig uppmaning till kyrkan att kämpa på människornas sida. Ja, kyrkans budskap tas lättare
emot, budskapet om kärlek över gränser, om att vi alla är lika och lika mycket värda. Det är lättare upp fatta Bibelns budskap som trovärdigt. Det är också lättare att i kyrkan bygga och synliggöra en varm och omsorgsfull gemenskap, när behoven är så uppen bara och samhällets möjligheter att ska pa tillräcklig trygg het än så länge är så begränsade.
”
Och kyrkan ska inte stå vid sidan om det som handlar om rättigheter och solidaritet.
Att komma till Kimberley betydde att jag själv fick arbete på stiftskansliet som stifts adjunkt, och jag startade ett återuppbyggnadsprojekt. Vi fick pengar från Svenska kyrkans mission för ett år, och vi kunde ge ekonomiskt stöd till små utveck lingsprojekt på församlings- och kontraktsnivå. Jag hjälpte till att utveckla gudstjänstordningar och för nyelse på församlingsnivå.
Jag har alltid varit engagerad i ekumeniken, och därför var Sydafrikanska kyrkorådet en naturlig organisation för mig att verka i. Här har jag blivit ordförande för Northern Cape-provinsen.
När de allmänna valen hölls blev jag utsedd till organisatör för observationsteamet som följde hela processen i landskapet.
Det är alltid viktigt för kyrkan att vara delaktig i samhällets affärer. I Sydafrika är kyrkan en pålitlig partner i processer som har att göra med välfärd, för soningsarbete och positiva förändringar i människor nas liv.
Jag blev engagerad i hiv- och aidsfrågor, eftersom jag känner att kyrkan kan göra sin röst hörd till stöd och omsorg för alla människor som har drabbats och infekterats av den här sjukdomen. Det finns många föräldralösa barn, barn som är lämnade utan föräldrar och har tvingats se efter sig själva och sitt hushåll. Det är viktigt att tydliggöra i församlingarna att alla har ansvar för att förbättra människors livsvillkor.
Chris Hendricks och den sydafrikanska kyrkan är starkt engagerade i hiv/aidsarbetet.
Människans integritet ska värnas. Alla ska behand las med respekt (Ubuntu). Ubuntu representerar din personlighet, mänsklighet och moral. Man måste an passa sig till varje situation som man befinner sig i. Vänstiftsrelationer byggs på ömsesidighet, öppenhet, jämlikhet, sanning, tillit och ärlighet. Umuntu ngu muntu ngabantu – motho o motho ka batho betyder att en människa är en människa på grund av andra människor.
Biskop emeritus Fortuin sa vid sitt besök i Härnö
sands stift år 2000: ”Vi vill fortsätta samarbeta med ert stift. I Sydafrika är vi en fattig kyrka om vi ser till ekonomin, men andligt är vi rika. På ett sätt verkar det vara tvärtom hos er. Ni har alla möjliga resurser och hjälpmedel, men andligt är ni fattigare.”
Om man skulle fråga mig om jag skulle vilja förändra eller göra om det jag gjorde, skulle jag svara: Jag har gjort det bästa efter min förmåga, med Guds hjälp. Det här var en intensiv tid i Sverige, och jag har fått så många vänner.
Fotnot: Detta är ett utdrag ur Chris Hendricks egen historia. Hela berättelsen återfinns på Härnösands stifts webb, www.svenskakyrkan.se/harnosandsstift/
foto: jan sjöbergNi ber inte om något. Så jag vet inte vad ni vill ha.
Det hettar till lite när biskop Bill får frågan om vad hans sydafrikanska kyrka kan och vill bidra med i Svenska kyrkan. Ömsesidighet, att ge och ta, är inte så lätt. Inte mel lan en gammal, genomorganiserad, jämförelsevis rik och under många hundra år missionerande kyrka som Svenska kyrkan, och en ung, materiellt fattig men andligt rik och obyråkratiserad kyrka som evang elisk-lutherska kyrkan i Sydafrika, ELCSA.
– Vi kommer hit för att ge och ta, säger biskop Bill. Innehållet måste bero på vad ni vill ta emot och ge ut. Chris Hendricks har varit och är en gåva från oss till er.
Det finns, fortsätter han, många möjligheter till ut byte. Det behöver inte handla om representation på en hög kyrklig nivå. Det kan handla om lekmän som vill dela vardagen med varandra.
Härnösands stifts sydafrikanska vänstift Cape Orange Diocese, COD, ber om stöd i de utmaningar där de står, till exempel när det gäller diakonal utveck ling. Det kan handla om hjälp med finansiering, om personellt stöd, stöd för organisering och utbildning.
Man förstår att det inte är enkelt att komma till Svenska kyrkan med sina behov, till en byråkratisk och tungfotad organisation. Det finns så många regler här, säger biskop Bill.
– Jag blir sjuk, andligt utbränd, av alla regler.
Han tillägger att han inte är så naiv att han inte tror att det behövs byråkrati. Men man ska inte överbyrå kratisera. Byråkratin kan döda anden istället för att vara kyrkans tjänare.
börja be!
– Men ni ber inte, säger biskop Bill. Så vi vet inte vad ni behöver. Be och ni ska få, står det i Bibeln. Så börja fråga och be!
Biskop Bill, William Bowles, vigdes till biskop i februari 2009. Han är född 1953 i Kimberley, stiftsstaden i COD, och prästvigdes 1983 av biskop Hart. Efter att under tiotalet år ha tjänstgjort i olika församlingar blev han år 2000 sin kyrkas första inhemska missionär. Det är just missionsarbete, kyrkotillväxt, evangelisation, som han brinner mest för. Det handlar om att bli fler medlemmar, om att bygga fler kyrkor och om andlig tillväxt och fördjupning.
– Det handlar också om att medlemmarna ska bli mer involverade i gudstjänsten och det handlar om musik, kommunikation, internet och marknadsföring, säger han.
Inte minst är it-frågorna viktiga i den sydafrikanska kyrkan. Församlingarna är ganska få och mycket vidsträckta. Internet ger möjligheter att förbinda församlingarna med varandra och med stiftet och kyrkans centrala kontor.
Biskop Bill var själv 2007 returmissionär i Tysk land en månad, i en mission till nord. Han var rädd att hans teologiska kunskaper inte skulle räcka till i den miljön. Det är viktigt, säger han, att se vilka gåvor vi själva har, för att sedan se var vi kan mötas, vad vi kan ge till varandra.
– Vi i den afrikanska kyrkan har kapacitet för spiri tualitet, säger han.
Afrikansk spiritualitet innebär till det yttre att göra på ett annat sätt i gudstjänster, hoppa av glädje, lovprisa med lyfta händer, våga uttrycka sin tro och vara delaktig … Sådant andligt liv som besökare från Svenska kyrkan brukar säga att vi själva saknar och kanske längtar efter.
– Men det handlar också, säger biskop Bill, om en stark koppling till afrikansk tradition och kultur och till våra förfäder. För en afrikan är förfäderna tydligt närvarande, de är fortfarande med mig.
Det betyder att det också är lättare att förstå att Jesus är med, alltid närvarande.
– Det finns så mycket vackert vi kan dela, säger han. Dela kropp och blod i nattvarden, för att inse att vi är en kropp fast vi är olika. Be tillsammans, sjunga tillsammans, älska varandra. Bli mer bröder och systrar. Visa mer omsorg.
”partnership” räcker inte Samarbetet mellan Härnösands stift och COD får inte stanna vid partnerskap i gemensam planering, gemensamma projekt, konsultationer etcetera.
– Det behövs också vänskap, säger biskop Bill. Utan vänskap inget äkta ”partnership”.
”Partnership” och vänskap mellan de två kyrkorna är ett av resultaten av Mission i retur-projektet, av Chris Hendricks arbete i församlingar i Härnösands stift.
Andra resultat är att relationerna överhuvudtaget expanderat och att kanaler för kommunikation öppnats.
– Chris har gjort ett grundarbete för oss andra, säger biskop Bill.
foto: maria eddebo persson Från vänster: William Bowles, Jan Sjöberg, Chris Hendricks och Tuulikki Koivunen Bylund.Mission i retur kan ses som ett uttryck för nytänkande när det gäller församlingarnas internationella ansvar under 1980- och 1990-talen. Det handlade om ett nytt sätt att se på vår kyrkas arbete på andra kontinenter och ett målsättningsarbete här hemma när det gällde församlingsutveckling.
Mission blev ett ord som speglade hela kyrkans uppdrag. Kyrka är mission, sändning, ständig rörelse. Vi är kallade att vara kyrka för andra, på ett gränsöverskridande sätt. Vi är en del av Guds mission i världen. Dessa tankar skapade ett djupare engagemang i församlingarna och en ny öppenhet för inspiration från medkristna i världen.
Arbetet med insamlingar för att lindra nöd och sprida evangelium behövde fördjupas så att givandet av vårt överflöd också ledde till ett ansvar för en mer radikal utjämning och en rättvis fördelning av jordens resurser. Mission innebar inte bara vår kyrkas sändning av missionärer och resurser. För att förverkliga vårt uppdrag att delta i Guds mission i en världsvid gemenskap föddes tanken på mission i retur.
Mission är ett gemensamt delande. När vi delar tro, hopp och kärlek med människor, medkristna och systerkyrkor runt om i världen får vi så oändligt mycket av förnyelse för egen del. Troserfarenheter från andra miljöer, inte minst från människor som levt under förtryck, har berikat vår kyrka. I lyhördhet för varandra kunde vi öppna för ett gemensamt hopp.
Mission i retur hjälpte oss till ett befrielseteologiskt synsätt – evangelium måste alltid tolkas utifrån den fattiges och förtrycktes perspektiv.
Inom projektet Mission i retur kom Chris Hendricks med familj och arbetade som präst i vårt stift under 1990- och 2000-talen, först i Örnsköldsvik och sedan i Östersund. Det var den lokala församlingens situation, behov och ansvar som kom i fokus. Chris hjälpte oss se med nya ögon och hade gåvan att ta naturliga kontakter med församlingsbor. Han gjorde den världsvida kyrkan närvarande på lokalplanet.
Det fick betydelse också för hela vårt stift, som gav stöd åt Örnsköldsvik genom strukturbidrag. Vid stiftssamlingar kunde den sydafrikanska prästfamiljen förmedla nya impulser. Och denna kyrkosamverkan kunde utvecklas till viktiga vänstiftskontakter med Cape Orange-stiftet.
Ett personligt minne från 1997, då vi firade stiftets 350-årsjubileum: Vid en middag för många gäster från kyrka och samhälle bad jag Chris leda oss i sång och dans, och i en härlig gungande frihetssång från Sydafrika ringlade en dans genom biskopsgårdens salonger: Hamba nathi mkululu wethu. Vandra med oss för vägen är lång.
Kom till bordet och dela vårt bröd. Ögon öppnas, vår frihet är du.
Mission i retur handlar om en puls av ömsesidighet.
”Goeie môre” var den första fras jag sa till för samlingen på afrikaans. God morgon. Applåder och varma leenden, trots bristande uttal. De för stod och var toleranta.
Så är människorna i Sydafrika. Öppna och accepterande, vana att leva i mångfald. Där finns elva officiella språk, och barnen som jag lärt känna har afrikaans, engelska och sotho som ämnen i skolan.
Sydafrika är konstrasternas land. We are the people of the rainbow, hörde jag människor säga under min tid i Bloemfontein. Människor med olika hudfärg, kulturer, traditioner, religioner, bakgrund, språk, hemförhållanden och utbildning lever sida vid sida.
En äldre kvinna jag lärde känna är sjuksköterska, och hon kan fem av de språk som talas i Sydafrika. För henne var det självklart att vara tillmötesgående gentemot människor med andra kulturer, religioner och språk. Det var inget som på något sätt hotade hennes egen identitet utan något självklart.
enorm mångfald
Mitt hemstift Härnösand har ett vänstift i Evangelical Lutheran Church in Southern Africa (ELCSA), Cape Orange Diocease (COD). Stiftsstaden heter Kimberley. Öster om Kimberley ligger staden Bloemfontein där jag hälsade på och praktiserade i fyra veckor i juli-augusti 2009. Jag tillbringade den största delen
av min tid i församlingen i Heidedal, Bloemfontein.
Svenska kyrkan är en majoritetskyrka, Sverige har demokrati sedan länge och samhället är relativt homogent, även om mångfald finns på sina håll. I Sydafrika är den evangelisk-lutherska kyrkan ett minoritetssamfund i ett samhälle som fick demokra tiskt styre för bara 15 år sedan och som består av en enorm mångfald av människor med olika ursprung och med minnen från apartheid.
Under min vistelse i landet besökte jag skolor, barnhem, sjukhus, fängelser och stiftets center i Kim berley. Jag pratade med människor i Bloemfontein, Kapstaden, Johannesburg, Kimberley, Upington och vid den gamla missionsstationen i Bethany.
Det som slog mig med detta regnbågsland var kontrasterna. Palatsliknande bostäder med palmer och fruktträd bakom höga stängsel, och små kojor gjorda av kartong och plåt. Tandlösa, fattiga, magra och sjuka tiggande människor, och människor på pri vatsjukhus där varje patient har en tv i taket ovanför sängen. Herrelösa, toviga och smutsiga hundar, och små smyckade chihuahuahundar i köpcentrens shop pingvagnar. Privatskolor med badbassänger, trädgår dar och enorma ytor för fotboll och tennis. Allmänna skolor som inte ens hade riktiga trappor in till de baracker som fungerade som skolsalar.
Det fanns privata och statligt ägda fängelser, och skillnaden mellan dessa var enorma. I det privatägda
Gabrielle och biskop Bill när de besökte den gamla missionsstationen i Bethany.
delade internerna på cellerna två och två, medan man i det statliga fängelset var 40 personer i varje cell.
hög arbetslöshet och kriminalitet
Arbetslösheten är hög i Sydafrika, och så även krimi naliteten. Jag har aldrig sett så många staket, murar, stängsel, galler och grindar som under mina veckor i Sydafrika. Varje stuga och palats omgärdades av staket av varierad kvalitet, och både fönster och dör rar hade järngaller. Vid köpcentrum och universitet fanns bommar som stoppade varje bil så att en vakt kunde kolla att bilen kördes med nyckel i låset (och alltså inte var stulen). Vakter vid utgångarna kollade att innehållet i kassarna stämde överens med kvittot. Bildörrarna låstes automatiskt när man kört några meter.
En stor del av statens pengar verkar gå till förbere delserna inför fotbolls-VM 2010. Arbetarna pressas hårdare och hårdare och tvingas arbeta dubbla skift utan löneökning. Det ger mig en otrevlig bismak vid tanken på stundande VM.
I media och bland politiker diskuterades om man skulle legalisera prostitutionen inför fotbolls-VM. Prostitutionen förväntas öka. Genom legalisering
skulle samhället kunna tjäna in en del av det under skott som blir konsekvensen av detta VM.
När jag efter mörkrets inbrott åkte bil genom stads kärnan i Bloemfontein, såg jag ensamma kvinnor stå vid gathörnen och vänta. Efter flera veckors fost ran i säkerhetstänkande – att aldrig gå ensam utanför husets staket, att alltid hålla hårt i väskan, att aldrig stanna bilen i vissa områden – reagerade jag starkt. Min vän förklarade att det var prostituerade jag såg. Dessa kvinnor blev för mig den största ut sattheten personifierad. De lever ständigt med hot om våld, saknar skyddsnät och trygghet och tvingas till kriminella handlingar och övergrepp mot sig själva.
Kvinnorna utsätts hela tiden för stora hälsorisker i form av droger, hiv/aids, hepatit och andra blod- och sexuellt överförbara sjukdomar och risken att bli rå nade/mördade. Är det dessa människor som ska kom pensera för de utgifter fotbolls-VM medför?
stora klasskillnader Spåren av apartheid finns kvar. Segregationen i Bloemfontein är anmärkningsvärd, och klasskillna derna är stora. Nu är det inte hudfärgen som separerar utan storleken på plånboken. De statliga skolorna har mycket låg standard, precis som de statliga sjukhu sen. Att arbeta på privata skolor/sjukhus anses finare och ger högre status. Det är bara de som är relativt rika som har råd till kvalitativ vård och utbildning som kan hjälpa dem vidare till högre studier, bort från fattigdom och utsatthet.
It’s a busy street, hörde jag ibland någon säga om gatan där jag bodde hos en familj. Jag trodde först att det betydde mycket trafik, men det var inte hela san ningen. Om det är ”busy” bör man som nykomling vara försiktig. Jag var den enda vita personen inom flera kilometers radie, och jag pratade inte samma språk som bråkmakarna. Så av säkerhetsskäl fick jag inte på egen hand sätta min fot utanför det hoplappa de stängslet. Endast i sällskap med min värdfamilj el ler om jag blev hämtad av församlingens präst – min
foto: privathandledare – eller någon annan församlingsmedlem fick jag gå utanför staketet.
Som sällskap innanför stängslet hade jag en mam ma och två av hennes tre barn. Jag delade rum med tonårstjejen som snart skulle föda sitt första barn.
Hos min värdfamilj hade jag även sällskap av tre hundar av pitbulltyp. De vaktade oss och huset i den kalla afrikanska vinternatten, medan vi huttrade under sovsäck och filtar, med mössa, underställ, fleecejacka och flera par sockar. När jag låg där om kvällarna och lyssnade på hundar som skällde, sirener som tjöt och unga killar som busade och skrattade på gatan, så undrade jag hur de hade det i området bredvid, där de bodde i små kojor av kartong och plåt. Hur överlevde de nätterna som är så kalla i juli-augusti, när vattnet i huset jag bodde i frös.
imponerande engagemang Engagemanget och tjänstvilligheten bland medlem marna i församlingen jag besökte var imponerande. Ett tjugotal församlingsmedlemmar samlades hemma hos församlingens präst för att välkomna mig. De kom med mat och bakelser, sånger, leenden och öpp na famnar. Alla berättade om sina uppdrag i försam lingen och skrev vilka dagar de skulle vilja visa mig vad de gör i församlingen. Jag blev djupt rörd av all värme, omsorg, öppenhet, glädje och gästvänlighet.
Församlingen håller nu på att bygga en ny kyrka, och till detta engageras många människor. Det samlas in pengar, grävs och gjuts grund och några tränas till att mura. Andra går som lärlingar hos en svetsare för att kunna vara med vid byggandet. Det är svårt med finansieringen, så det kommer att ta sin tid, men med lemmarna är vid gott mod och kämpar på. De flesta är involverade, driftiga och delaktiga i insamlingarna. Ungdomsgruppen har ordnat filmvisning och godis försäljning i kyrkan och kör ut mat till folk i staden för att hjälpa till att samla in pengar.
Den diakonala omsorgen och medvetenheten verkar genomsyra hela församlingen, och människor fixar och ordnar, tar hand om varandra, gör hembesök och hjälper folk till sjukhus. Ingen diakon finns som ansvarar för arbetet, utan församlingsmedlemmarna tar själva sitt ansvar, hjälper varandra med en bit mat, skjutsar dem som inte har tillgång till bil och delar med sig av det man har.
Omsorgen sträcker sig även bortom den egna församlingen. Jag fick följa med till stadens två fängelser dit medlemmar åkte för att planera framtida verksamhet med de intagna.
Redan nu finns ett regelbundet gudstjänstfirande i fängelserna. I det statliga fängelset fick jag uppleva hela resans mest gripande gudstjänst. I en mycket kall och enkelt inredd matsal firade vi gudstjänst, tre pastorer, jag och en skara ärrade interner med kalla händer och fötter. Sex till tio plusgrader både ute och inne och fängelsets tunna uniformer gör det omöjligt att hålla värmen i juli-augusti. Dessa många män, med olika kriminella handlingar med sig i bagaget och med upp till 15-åriga straff, lärde mig något om uttrycket ”där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20). Jag har aldrig varit med om en så gripande gudstjänst. Människor med många olika språk kunde, tack vare tolkande vänner, mötas i bön, sång, bibelläsning och predikan. Det var som att tiden stannade och vi förflyttades ut ur rummet, bortom betong, galler och elstängsel. Hela matsalen fylldes av lovsång, de frusna kropparna dansade sig varma och blickarna vittnade om att inga murar i världen kan hindra den inre friheten.
barn med stora kunskaper
Församlingen i Heidedal består av 300 medlemmar. Varje söndag kommer många av de 40 barnen i för samlingen till kyrkan en timme före gudstjänsten för att gå i söndagsskola. De som ansvarar är vanliga församlingsmedlemmar. Jag blev överväldigad av
barnens enorma kunskap. Det var fantastiskt att höra barnen berätta, tolka, diskutera, analysera och levan degöra bibeltexter.
I den 18 månader långa konfirmandverksamheten är många frivilliga medvandrare till ungdomarna.
Det var intressant att se hur alla medlemmar levde tillsammans och över alla gränser delade erfarenheter av livet, tron och relationen till Gud. Jag upplevde det som att alla, oavsett ålder, kön eller ekonomisk ställning, möttes i församlingslivet och förstod att alla har erfarenhet av Gud och livet, oavsett om det gäller lille Othny, 3 år, eller hans farmor Mrs Nelson. Alla var betrodda och tog initiativ till att leda böner och ta upp sånger. Det fanns ett stort utrymme för delaktighet.
För församlingens vuxna finns flera gruppverk samheter som planeras och genomförs av medlem
marna själva. Youth Group, Young Women’s Lea gue, Women’s League och Men’s League samlas för bibelstudium, föreläsningar, diskussioner, hembesök och planering och genomförande av samhällsinsatser. Grupperna samarbetar med grannförsamlingar och grannpastorat. Till skillnad från i Svenska kyrkan, där man ofta har en avlönad ledare, leds grupperna av församlingens medlemmar.
Församlingen har en härlig kör med en engagerad och sprudlande körledare. En kväll, när jag följde med till körens övning, fick jag en annan fantastisk upplevelse på köpet. Efter övningen åkte kören, tre barn och jag, 14 personer, till ett av stadens sjukhus för att hälsa på en pensionerad präst. Vi pratade med och sjöng och bad för den sjuka mannen. Rums kompisen verkade också uppskatta besöket, men vi stängde dörren till korridoren för att inte väcka andra patienter. Efter en stund dansade och sjöng vi oss ut från sjukhuset, ut i den kalla och mörka kvällen. Men ingen vinterkväll i världen kunde kyla mitt hjärta som var alldeles varmt av omsorgen och kärleken.
medlemmarna gör gudstjänster Gudstjänster och andakter förbereds och genomförs till stor del av lekfolk. Prästen behöver inte planera och genomföra allt utan delar uppgifterna med ett stort antal medlemmar som förbereder söndagens huvudgudstjänst och andra gudstjänster som under veckorna firas i medlemmars hem.
Det var intressant att fira gudstjänst i en luthersk kyrka på andra sidan jordklotet och ändå känna igen liturgin. Igenkännandets glädje är något att ta på all var. Det ska jag komma ihåg inför framtida guds tjänstutvecklingsarbete.
Min vistelse i denna inspirerande, levande och ak tiva församling i Härnösands vänstift Cape Orange Diocease har förändrat mig för all framtid. Från min resa bär jag med mig en starkare glöd och inspiration, och jag är djupt tacksam över att denna min dröm fick gå i uppfyllelse.
Gabrielle tillsammans med Youth Group i Heidedal vid den traditionella ungdomsträffen på fredagskvällen.När Svenska kyrkans mission lanserade Mission i retur var jag kyrkoherde i Tumba-Tullinge pastorat. Där tog vi emot en returmissionär från Malaysia. Han betydde mycket för vårt tänkande och vårt sätt att arbeta. Vi fick ett världsvitt perspektiv på de frågeställningar som vi bearbetade.
Under den här tiden hade vi en konferens i Tumba för alla returmissionärerna. Då fick jag för första gången träffa Chris Hendricks som var returmissionär i Örnsköldsvik. Vi fick höra hans berättelse från Sydafrika och hur han vill omsätta sitt kunnande i Örnsköldsvik.
År 2001 fick jag uppdraget att vara biskop i Härnösands stift. Chris Hendricks var komminister och distriktspräst i Östersunds församling. När jag den här tiden besökte Östersunds församling kunde jag se att den världsvida kyrkan hade kommit in i vårt lokala sammanhang genom att vi hade en präst från Sydafrika. Apartheidtiden, befrielsen och det nya som kom genom Nelson Mandela blev en del av oss.
Samtidigt kom vår egen värld, de lokala församlingarna, på ett tydligt sätt in i den världsvida kyrkan. Vid våra besök i Sydafrika fick vi förklara hur vi tänkte, och det hjälpte oss själva att se vidare. Det gällde teologi, verksamhetsformer och diakonala frågor.
Kanske det viktigaste var att vi tillsammans med vårt vänstift i Sydafrika, Cape Orange, upplevde att
vi tillhör en och samma världsvida kyrka och att vi på olika sätt bär ansvar för varandra.
I Härnösands stift har vi under den senaste åtta årsperioden arbetat intensivt med andlig vägledning i ignatiansk anda. Det har haft betydelse för det and liga livet, stillheten inför Gud, retreaten och bönen.
Några av våra medarbetare, stiftsadjunkterna Leif Selling och Jan Sjöberg, fick leda två retreater för Cape Orange-stiftets präster. De introducerade den andliga vägledningen och ledde prästerna in i några timmar av tystnad, ett försök som med stor sannolik het kommer att upprepas.
Vi har haft en diakonal konsultation på Vårsta diakonigård tillsammans med medarbetare från Sydafrika. Den lutherska kyrkan i Sydafrika har inga dia koner, men har oerhört många frivilliga som fungerar diakonalt i församlingarna. Inte minst gäller det arbe tet bland hiv-smittade. Medarbetare från vårt stift och Vårsta diakonigård fick också på plats i Sydafrika un dervisa om diakoni.
Projektet Mission i retur har varit till välsignelse och glädje både för Härnösands stift och för vårt vän stift Cape Orange i Sydafrika. Chris Hendriks arbete har varit oehört betydelsefullt för oss, och det var därför med stor glädje jag kunde utnämna honom till hedersprost i Härnösands stift i samband med mitt avsked från stiftet.
Försoning är en process som aldrig tar slut men som hela tiden kan skapa nya möjligheter. Det säger den sydafrikanske prästen Chris Hendricks, nyligen på återbesök i Härnösands stift. Sedan apartheidregimen i Sydafrika upphörde vid 1990-talets början har kyrkorna varit intensivt engagerade i försoningsarbetet. Chris Hendricks har själv varit verksam i sannings- och försoningskommissionen. Bland annat har han samlat in vittnesmål i Kimberleyområdet där han är bosatt.
– Försoningsarbetet startade med Nelson Mandela, säger Chris. Han förstod att det var viktigt nå alla, både utsatta och förövare, som skadats av apartheidsystemet.
I Kimberley pågick förhören i tre år. Särskilt tungt var det, säger Chris, att möta mödrar och barn som förlorat en make/pappa och som kanske inte ens vetat vad som hänt.
ingen tagit ansvar Han minns ett fall som berörde honom särskilt djupt, Mabija. Chris lärde känna honom på kyrkans ungdomsledarutbildning och de blev kompisar. Mabija var sedan ungdomsledare i Kimberley. De tappade kontakten.
Nu kom hans systrar och berättade. Mabija hade kallats till polisförhör. Säkerhetspolisen säger att han vid förhöret hoppade ut genom fönstret och dog. Men
det finns vittnesmål om att det var polisen som döda de honom. Och mönstret var inte ovanligt, det finns flera liknande fall. Ingen från polisen har trätt fram och tagit på sig ansvaret för Mabijas död.
– I kommissionens arbetsmodell har det ändå fun nits en möjlighet till amnesti, efter särskilda förhör, säger Chris. Då har man tänkt att sanningen har varit viktigare än bestraffningen.
okunnighet och rädsla
Det är inte alla som velat ge sig till känna och berätta sanningen. Många vita, och även vissa kyrkor, tyckte att apartheidsystemet var ett bra sätt att skapa ord ning och stabilitet och skydda privilegier.
Och det har förstås funnits olika försök att skylla ifrån sig, att undslippa ansvar. Man har, inte minst från de kyrkor som varit välvilligt inställda till apartheidsystemet, hänvisat till okunnighet och brist på information från regeringen.
Många har varit och är också rädda. Då rädda för att förlora privilegier, stöd och skydd, rädda att själva bli utsatta för myndigheternas repressalier. Nu rädda för att bli avslöjade som förövare och få sina liv om kullkastade.
– Och många, många drabbade har, säger Chris Hendricks, haft frågor: Vad har faktiskt hänt? Vilken roll har säkerhetspolisen haft? Var finns anhöriga? Var är de begravda? Varför har vi inte fått veta något?
Vilka är förövarna? Vad har hänt med dem? Vilket ansvar kan utkrävas?
Den sydafrikanska sannings- och försoningskom missionen arbetade i fem år, fram till 2000. Många familjer har inte velat berätta, det har känts för svårt att riva i gamla sår och minnen, man vill glömma och gå vidare. Många har också kritiserat kommissionen för att den saknat tänder, som möjligheter att utdöma straff och tvinga till skadestånd.
Det har också varit svårt för många att se att det finns både en personlig och en samhällelig sida av försoningsarbetet. Rädslan för de störningar i det egna livet som berättande och erkännande skulle or saka, har gjort att man blundat för den samhälleliga betydelsen av försoningsprocessen, den som handlar om samhällets tillfrisknande och framtida möjlighet till rättvisa och utveckling.
Men försoningsarbetet kommer att fortsätta under lång tid, trots att kommissionens verksamhet avslu tats, på både personlig och samhällelig nivå. Fortfa rande kommer ny information fram och nya frågor ställs.
– Det här är en process som bara börjat, det finns inget slut, säger Chris Hendricks. berättandet första steget Berättandet, att få prata om det förflutna, är första steget i försoningsprocessen. Det gäller både den drabbade och förövaren. Den som berättar aktualise rar sorg, ilska och kanske, när det gäller förövarna, dåligt samvete, men kan också känna lättnad för att det som varit fördolt blir synligt och mottaget av dem som lyssnar och är bundsförvanter i sökandet efter sanningen.
– Den som berättar kan genom berättandet hitta sig själv igen, bortom rädsla och bitterhet. Och man kan, genom att sanningen kommer upp i dagen, möta sin motståndare på ett nytt sätt, säger Chris.
Berättandet kan också frilägga det som trots allt varit gott i det förflutna. Kanske finns där sådant man kan ta med sig in i framtiden. Berättandet påverkar historien, nuet och framtiden.
Försoningsarbetet har betytt mycket för Chris Hendricks själv, fått honom att förstå en del saker.
– Försoning är inte lätt, säger han. Man är tvungen att tänka om och att ändra attityder.
Man måste vara beredd att ge av sig själv och sina minnen, kanske erkänna det man gjort fel – och att ta emot en annans berättelse och bild av sanningen. Det är en process som förändrar dem som medverkar i den. Det kräver mod att våga förändras.
– Att skrapa bort något gör ont. Men när jag väl vågar, har jag möjlighet bli den jag ska vara, den jag är avsedd att vara, säger Chris.
Nästa steg, eller en del av första steget, i försoningsprocessen kan vara mötet med förövaren eller, i sådana fall där förövaren inte längre finns, förövarens representant, ansikte mot ansikte. Då får man möjlighet se om den egna berättelsen är sanningen med stort S, eller om det finns händelser, nyanser, motiv, vinklingar etcetera som man missat och som förvridit den egna bilden.
– Ur det här mötet kan det så småningom växa fram en återupprättelse, det som hos oss kallas resto rative justice, säger Chris Hendricks.
överenskommen gottgörelse Ett ytterligare steg, som ibland glöms bort, är gottgörelsen, boten som det traditionellt kallats. Det är en konkret handling som så långt möjligt kompenserar den skada som skett. Parterna ska vara överens om att det är just detta som kan och ska göras och att det är tillräckligt utifrån den kunskap man nu har.
Boten kan också mera ha en symbolisk karaktär.
Enligt den kristna kyrkans lära medför bothandlingen en befrielse från skulden och skapar därmed utjäm ning och nya möjligheter för fortsatt liv och för ge menskap.
Den som orsakat skadan, som diskriminerat, utö vat våld etcetera, måste också kunna garantera att det inte kommer att ske igen. Kanske behövs en över enskommelse om framtida kontrollstationer för att gemensamt se om den bättring som utlovats också förverkligats.
ny medvetenhet i kyrkorna
Försoningsarbetet har, berättar Chris Hendricks, be tytt mycket också för kyrkorna. Inte alla kyrkor och kyrkomedlemmar var emot apartheid. Den holländ ska reformerta kyrkan bad i sina gudstjänster för att apartheidsystemet skulle upprätthållas.
Kyrkorna har nu fått en kunskap som de i många fall inte hade tidigare, eller blundade för. Det har ska pat en ny medvetenhet. Den reformerta kyrkan har
erkänt att man gjort fel och att man vill ändra sig och gottgöra sina underlåtelser. Om man, säger Chris, fortsatt på orättfärdighetens sida hade man ej längre varit kyrka.
– Man har, säger Chris, tvingats fundera på hur man ska kunna fungera tillsammans med dem som drabbats och med andra kyrkor i framtiden.
Även om enskilda, kyrkor och hela det sydafrikan ska samhället nu skapar något nytt, är Chris Hendricks övertygad om att det behövs flera generationer innan enskilda människor kan sätta punkt. Apartheid är fortfarande, efter snart 20 år av demokrati, så färskt i minnet.
– Men i allmänhet vill de svarta avsluta det här gamla kapitlet i landets historia, säger han. Det är så många dagsfrågor som måste lösas: jobb, vatten, sa nitet, miljö, ett rättvist samhälle. Och man vill fram förallt ha ett slut på våld och förtryck.
Jeg undrer på hva Chris Hendricks ville ha sagt om han skulle se nordover til Skandinavia og se på forholdet mellom det samiske folket og kirken.
Jeg leser med stor interesse det han forteller om forso ning i Sør-Afrika. Jeg forstår at det er nødvendig med en forsoningsprosess om folk skal komme videre. Og jeg innser at denne prosessen kan ta lang tid. forsoning og sannhet
Det første steget er at urett erkjennes og tas fram i lyset. Hittil har man både i Norge og Sverige helst villet glemme den urett som er begått overfor det sa miske folket.
Høsten 2009 var det et program i svensk tv om svensk innblanding i utvinning av gummi i Afrika. Denne brutale og lysskye (sv. ljusskygga) virksomhe ten fikk en stilltiende aksept fra høyt hold i Sverige, ble det sagt i programmet. Hvorfor deltok svenske offiserer og soldater i umenneskelig utnytting av afri kaneres arbeidskraft? Spørsmålet ble stilt og svaret var enkelt: Menneskene i Afrika tilhørte en laverestå ende rase som var dømt til å forsvinne. Den sterkeste overlever. Slik er evolusjonen, hadde Darwin sagt.
Så fortsatte programmet med å beskrive hvordan en slik type tenking fikk konsekvenser også innen Sveriges grenser. Også samene tilhørte en utdøende rase, tenkte man. Derfor hadde konge og regjering sin fulle rett i å konfiskere land samene hadde brukt i
generasjoner og dele det ut til folk som kunne bringe sivilisasjon og fremgang til ”Lapparnas land”.
Dette var en allmenn tenkemåte i sin tid. Og kir kens menn stod ikke opp for å representere en mot kultur til dette. Kirken kunne tvert i mot bidra med en teologi som sa at man skal lyde øvrigheten som er innsatt av Gud.
Hvorfor får man ikke høre noe om slavehold i Afrika og uretten overfor samene, ble det spurt i tvprogrammet. Man vil helst glemme dette, var svaret.
Når urett er begått, må det fram i lyset, sier Chris Hendricks. Å la ting ligge i mørkret er ingen gangbar vei. Derfor håper jeg at de nordiske kirkene vil bruke energi og ressurser på en prosess der urett blir erkjent og bekjent. Rent konkret betyr det at det må settes av resurser til forskning og historieskriving.
Jeg har også merker meg at Chris Henricks sier at forsoning tar tid.
Jeg for min del har hatt en klar tanke om at en for soningsprosess er helt nødvendig for at mange samer skal få et helbredet forhold til Den norske kirke og Svenska kyrkan. Og jeg er glad for at Kirkemøtet i Den norske kirke i 1997 uttalte: ”Kirkemøtet erkjen ner at myndighetenes fornorskningspolitikk og Den norske kirkes rolle i denne sammenheng har medført overgrep mot det samiske folk.”
foto: petter frisell, mediafix.se
I etterkant av Kirkemøtevedtaket (sv. kyrkomötes beslutet) har jeg vært med på to forsoningsgudstje nester: En på svensk side sammen med biskop KarlJohan Tyrberg, Undersåkers kyrka 2001, og én på norsk side med biskop Rose Marie Köhn, Elgå kirke 2001.
De fleste som var til stede på disse to gudstjene stene var glade og takknemlige for at biskopene så klart og tydelig erkjente at kirken var en del av det mektige systemet som gjorde urett mot det samiske folket. Men det kom også en innvending – særlig fra folk som ikke hadde vært til stede: Er det nå full forsoning mellom samene og kirken? Var det så fort gjort? En times lang gudstjeneste har altså satt alt på plass og saken skal ikke nevnes mer?
Selvfølgelig har de rett i sin innvending, tror jeg Chris ville ha sagt. Forsoning kan først skje etter at begge partene har vært igjennom en prosess som har sine stadier og etapper. En prosess tar tid – og må ta tid.
Det første og avgjørende skrittet er tatt: Den norske og svenske kirke ønsker en forsoning med det samis ke folket. Da kan man starte på den første etappen:
erkjennelse av konkret skyld. Før vi kan si at vi er ferdige med denne etappen, så må det forskes og skri ves samisk kirkehistorie.
Så kommer neste etappe der det blir mange, mange møter mellom samer og representanter for institus jonen som i sin tid deltok i undertrykking av landets urfolk eller unnlot å ta til motmæle (sv. genmäle) mot undertrykking. I disse møtene må det igjen og igjen sies: Vi tar avstand fra både den ideologien som lig ger til grunn for undertrykking og vi tar avstand fra undertrykkelsen slik det skjedde der og da. (Her må konkrete tilfeller nevnes.)
Så kommer de andre etappene. De er også av av gjørende betydning. Forsoning tar tid, sier Chris Hendriks.
En bønn til vår Herre og bror om å kunne se vår neste som vår bror og søster.
Jeesuse, mijjen Åejvie jïh vïelle, rïhpesth mijjen tjelmide guktie vuejnebe mijjen baaltegidie goh vielline jïh åabpine!
”Walk the talk” är ett slagfärdigt uttryck i sydafrikansk diakoni. Prata inte bara, utan gå också!
Det gäller på ett självklart och nödvändigt sätt alla kyrkans medlemmar.
– Diakoni är ett resultat av den gåva jag fått, säger Chris Hendricks. Det handlar om att ta emot och ge ut.
Chris Hendricks har i många år varit en diakonal präst. I Sydafrika är det helt naturligt. De enda församlingsanställda är präster. De måste bry sig om människornas konkreta behov. Där finns inte den skarpa uppdelningen mellan prästens uppgifter och andras.
Inte minst har Chris varit och är engagerad i hiv/ aids-arbetet. Han har nyligen fått ett regeringsuppdrag att arbeta med detta på samhällelig nivå.
Alla människor har fått gåvor att förvalta. Chris tar ett enkelt exempel. Du har fått ett äpple i gåva. Vilka förväntningar har du själv och andra på den gåva du fått? Äpplet ska ätas, kanske delas, göra gott.
– Uttrycket walk the talk talar om evangeliet, glädjebudskapet, som ska förmedlas i ord och handling, säger han.
kvinnor gör diakoni
Diakoni i Chris sydafrikanska kyrka, ELCSA, kallas inte diakoni. Istället säger man i lite mer högtidliga sammanhang charity, som betyder medmänsklighet, barmhärtighet. Annars kan det allt efter sammanhang kallas socialt engagemang, utvecklingsarbete,
foto: privat
Kvinnogruppens nyvalda styrelse välsignas i gudstjänsten.
återuppbyggnad. Reconciliation, Reconstructing and Development Programme (RRDP), är ett sammanfattande uttryck som används; försoning, återuppbyggnad och utveckling.
I hög grad är det kvinnor som gör diakoni i Sydafrika – som i Svenska kyrkan. Det är kyrkans traditionellt starka kvinnorörelser som organiserar arbetet.
Redan på 1970-talet fanns ett utbildningsprogram för församlingssystrar som drevs av herrnhutarna (en förnyelserörelse inom de lutherska kyrkorna). För samlingssystrarna organiserade kvinnornas arbete i församlingarna. Det handlade till exempel om böne grupper och barn- och ungdomsverksamhet.
– De hade ett mångfaldigt ansvar, både andligt och socialt, säger Chris Hendricks. Församlingssystrarnas arbete var grunden för da gens kvinnorörelse. Från början var de anställda och avlönade. Många av dem fortsatte utbilda sig och prästvigdes. Dagens tuffare ekonomi innebär att bara prästerna kan vara anställda. Ibland är även de self supporting, alltså försörjer sig genom ett annat yrke. kyrkan självklar i samhällsbygget
Chris nämner fyra områden inom det diakonala om rådet som hör till kyrkans viktigaste idag:
1. Hiv/aids. Här arbetar man på två fronter, dels för att hjälpa drabbade familjer, inte minst de många barn som förlorat sina föräldrar, dels för att via ungdoms-, mans- och kvinnorörelserna skapa medvetenhet.
2. Stipendiatprogram, en del av både det diakonala och teologiska arbetet. Kyrkan erbjuder stipendier till ungdomar som vill läsa vidare.
3. Kvinnorörelsen som är tydligt utåtriktad och engagerar sig i bland annat hembesök och sjukhusbesök.
4. Återuppbyggnadsarbete. Kyrkan tar ett självklart ansvar i samhällets totala återuppbyggnadsarbete. Kyrkan har särskilt bidragit med försoningsarbete, med skapande av medvetenhet om den aktuella situationen och med att bevaka att samhället tar sitt ansvar.
Chris tar en liknelse när det gäller kyrkans roll: – Någon är fattig och hungrig och får en fisk. Men kyr kan arbetar också för att människorna ska lära sig fiska.
kyrkan politisk Kyrkans situation är nu radikalt annorlunda jämfört med hur det var under apartheidtiden. Från att ha levt i skarp opposition, i alla fall när det gäller den lutherska kyrkan, med delvis underjordiskt arbete och fängslanden av kyrkans medarbetare, ska man nu finna sig tillrätta i ett öppet samhälle där kyrkan uppfattas som en självklar och nödvändig del av återuppbyggnaden.
– Kyrkan är alltid med, säger Chris. Kyrkan är inte partipolitisk men politisk.
Vissa konkreta återuppbyggnadsinsatser kan kyrkan göra tillsammans med andra partner i alliansen av kommunister, socialister, arbetarrörelse och ANC.
– De är ju alla med i kyrkan, säger Chris.
I Svenska kyrkan är vi ibland lite rädda för att i samverkan komma för nära kommunala och andra myndigheter och tänker att närhet kan korrumpera.
I Sydafrika är det kyrkan som på ett särskilt sätt står för solidaritet och sanning, constructive engagement kallar man det.
– Vi är, säger Chris, med i partnerskap, projekt, samverkan – men vi är fria att bli osams, säga nej, säga att vi inte håller med. Och vi kan utmana.
Till exempel är Chris med i en kommitté som behandlar jobbansökningar till departementen. Där har man från frivilligorganisationerna, bland andra kyrkan, sagt ifrån att man vill ha kvinnor och människor från Sydafrika på olika poster. Det här har resulterat i att förslag om tillsättningar returnerats och att rekryteringsprocesser fått göras om. bred medverkan i diakonin
I Svenska kyrkan är diakonin stor och institutionaliserad. När Chris 1991 kom till Örnsköldsvik som returmissionär var det inget konstigt att han själv gjorde hembesök i sitt område Sörliden. Där fanns också en diakon, men det var aldrig tal om att hembesök egentligen var diakonens uppgift.
I sin sydafrikanska kyrka önskar Chris få inskrivet
i kyrkans författning att diakoni är en huvuduppgift. Diakonin, The Charity ministry, fungerar i prakti ken, men kyrkan behöver också strukturer och ord ningar. På lite sikt vill man utbilda diakoner även om man inte kan erbjuda avlönade tjänster. Än så länge måste det handla om self supporting diakoner. Nu är det oftast vanliga församlingsmedlemmar som kom mer med idéer och som sedan också gör jobbet. På så sätt finns en mycket bred medverkan i kyrkans sociala arbete.
Hur kan den Svenska kyrkan och den sydafrikanska, som visserligen tillhör samma kyrkofamilj men som har så enormt olika förutsättningar, samverka, till ex empel i det diakonala uppdraget?
– Vi behöver se varandra som jämställda partner, säger Chris Hendricks. Vi tillhör alla Kristi kyrka. Då kan vi berika varandra, driva på varandra, informera … Diakonalt arbete kan aldrig handla om att en grupp härskar över en annan. Det är ett gemensamt projekt.
Härnösands stift och Chris stift COD är vänstift. Det är ett resultat av Chris Hendricks arbete i Örn sköldsvik som returmissionär och i Östersund som distriktspräst. Det har gjort skillnad:
– Vi är inte längre främlingar för varandra, säger Chris. Vi delar resurser och kunskaper och är med hela vägen, samarbetar på lång sikt. Men, fortsätter han, det finns också en ojämlikhet mellan de två stif ten, en ojämn fördelning av resurser.
– Vi är en ung kyrka, saknar ofta resurser och har mycket att lära oss. Men vi har mänskliga och and liga tillgångar, säger han.
Det som nu närmast händer är att stiften fortsät ter besöka varandra och att man återupptar och dri ver gemensamma projekt, till exempel utveckling av diakonatet. Vad som händer när de två kyrkorna verkligen uppfattar sig som en gemenskap med en gemensam mängd problem, behov och glädjeämnen återstår att se.
foto: maria eddebo persson
Urban Engvall, redaktör
Vi vill ta del av andras perspektiv på hur vi jobbar. Vi är inte oss själva nog. Det säger Ninni Smedberg, direktor vid Vårsta diakonigård och engagerad i samarbetet mellan Härnösands stift och vänstiftet Cape Orange Diocese, COD, i Sydafrika.
Vänstiftrelationen mellan Härnösand och Kimberley, stiftsstaden i COD, har vuxit fram som ett resultat av att Chris Hendricks kom som returmissionär till Örnsköldsvik i början av 1990-talet.
Konsultationer i Sverige och i Sydafrika, besök i Sverige av sydafrikanska körer och några kyrkliga turistresor från Sverige till Sydafrika har bidragit till att synliggöra vänstiftsamarbetet.
En inriktning som funnits med från början är den diakonala, eller, som man säger i Sydafrika, det som handlar om charity. Det har en av sina naturliga för klaringar i att Chris Hendricks är en diakonal präst och en annan i de mycket tydliga behoven i Sydafrika av sociala insatser.
ringar på vattnet Ninni Smedberg har deltagit i några av konsultatio nerna. Hon ser att ett mer utvecklat samarbete mellan de två kyrkorna skulle kunna tillföra flera perspektiv och möjligheter:
– Globala perspektiv är viktiga. Våra diakonstu denter ska under sin studietid ha sett och hört något
annat än det som hör till vanligt församlingsarbete i Svenska kyrkan.
Därför har Vårsta bjudit in kyrkliga medarbetare och teologer från Tjeckien, Sydafrika, Australien och Norge. Diakoni är som ringar på vattnet. Ett engage mang leder vidare till ett annat.
– Det här samarbetet med andra kyrkor gör att stu denterna får en ring till, säger hon. De får en upple
foto: erik bjermkvist Ninni Smedberg, direktor Vårsta diakonigård.velse av den världsvida kyrkan, av sambanden mel lan lokalt och globalt, av växlingen mellan att ge ut och ta emot.
Efter flera ömsesidiga kontakter har nu samarbetet med den sydafrikanska kyrkan stannat av under ett år. Chris Hendricks och hans biskop William Bowles (biskop Bill) besök i Härnösands stift under hösten 2009 kan innebära en nystart.
Deras evangelisk-lutherska kyrka (ELCSA) har påbörjat ett samtal om utveckling av diakonatet. Man har behov av utbildade diakoner, även om det ännu inte finns medel att anställa diakoner i församlingar na. Det måste fortfarande handla om self supporting diakoner, det vill säga diakoner som har sin försörj ning från annat arbete.
Ninni Smedberg kommer att åka till Cape Orangestiftet under året för att undervisa om diakoni.
– Men Vårsta behöver också bygga upp kontak ter med sydafrikanska utbildningsinstitutioner, säger hon.
Ett samarbete kring utbildning i socialt arbete och diakoni mellan Vårsta och ELCSA/COD behöver förankras hos en sydafrikansk utbildningsanordnare/ ett universitet för att bli mindre sårbart och inte så beroende av kyrkans knappa resurser.
– Om den sydafrikanska kyrkan kan hitta en så dan samarbetspartner är vi öppna för såväl lärar- och studentutbyte som samarbete kring lokala projekt, säger Ninni. Vi skulle också på Vårsta kunna tänka oss att i framtiden arrangera en kurs med mer glo bal inriktning och på engelska. Allt utifrån behov och resurser.
Det finns mycket kyrkorna kan lära av varandra när det gäller till exempel stimulans av lokal utveck ling, frivilligt diakonalt och socialt arbete, utrustning av ideella medarbetare och vad det är att vara kyrka.
Nästa steg i samarbetet är, för Ninni Smedberg och
Vårsta, att medverka i ett prästkonvent i Sydafrika våren 2010 där huvudtemat är diakoni. Ninni återger vad biskop Bill säger:
– Det finns frön till utveckling av diakonin, men vi behöver också struktur, utbildning och institutions kontakter.
Hur skulle det vara om vi verkligen såg oss (till ex empel Svenska kyrkan och ELCSA eller Härnösands stift och COD) som en kyrka, som delar av en och samma kyrka, som en gemenskap med en gemensam mängd diakonala behov? Hur skulle det påverka våra diakonala prioriteringar?
Det är en sådan medvetenhet som fått Vårsta att satsa mycket på ett hållbarhetsperspektiv och att få konferens, hotell och kök med matsal Svanenmärkt 2008.
– Samarbetet med sydafrika handlar inte om att vi ska åka iväg och hjälpa ”de där stackarna”. Vi har gemensamma behov och gemensamt ansvar, säger hon.
I den sydafrikanska kyrkan övermannas man av verkligheten, som Ninni uttrycker det, bland annat av problemen med hiv/aids. I Sydafrika finns värdefulla erfarenheter av att möta stigmatiseringen av aidssju ka, av behovet av barnhem för dem som förlorat sina föräldrar i sjukdomen och av ett organiserat ideellt diakonalt arbete, till exempel i Johannesburg.
Det här angår vår svenska kyrka på flera sätt. Det den sydafrikanska kyrkan kan behöva hjälp med från till exempel Vårsta är, återigen, struktur och utbild ning.
– Strukturerat diakonalt frivilligarbete behövs ock så alltmer i Svenska kyrkan. Erfarenheter och enga gemang i Sydafrika är därför viktiga för oss, liksom de bidrag vi kan ge i deras arbete, säger Ninni.
Ideellt medarbetarskap är en självklarhet, ett naturligt utflöde av tron. Och kyrkan skulle inte fungera annars. Det säger Chris Hendricks, präst i den evangelisk-lutherska kyrkan i Sydafrika, ELCSA.
Ska man försöka göra en lista över ideella medarbetare i den sydafrikanska kyrkan blir den lång: sociala medarbetare i allmänhet, musiker, konfirmandledare, barn- och ungdomsledare, söndagsskollärare, körledare, medarbetare i kvinnorörelsen som gör hembesök hos sjuka, gamla, fattiga, aids-drabbade, medarbetare i hiv/aids-kommitté och äldreomsorg, medlemmar som städar och sköter utsmyckning i kyrkan, klockare …
Och i gudstjänsten medverkar ideella i alla förekommande uppgifter utom de prästerliga uppgifterna i kyrkliga handlingar, det vill säga de predikar, sköter liturgin, läser texter, ber kyrkans förbön …
Chris Hendricks predikar normalt två gånger per månad. På söndagsgudstjänsterna däremellan sköter ideella medarbetare allt.
– Och alla som sitter i församlingens kyrkoråd predikar, säger Chris. utflöde av tron
Det här hör förstås dels ihop med hur man ser på ideellt medarbetarskap, som ett spontant utflöde av kris-
ten tro. Tro och kyrka är ingen söndagsaktivitet utan något som berör hela livet och all tid.
– Men visst finns det söndagskristna i Sydafrika också, säger Chris. Församlingen försöker inspirera människor att göra gott även på måndagar.
Det handlar om att vara kristen för att jag är kristen, att använda de gåvor jag fått, alltså att vara den jag är ämnad vara. Alla tillhör samma Gud, säger Chris. Vi är en enda kropp, en helhet, som måste användas för goda gärningar också i vardagslivet.
Det andra skälet till att så mycket församlingsarbete utförs av ideella medarbetare är att försam lingen är fattig och tillhör en fattig kyrka, materiellt sett och jämfört med till exempel Svenska kyrkan. De enda som kan anställas är prästerna. Och de är klart lågavlönade.
Kyrkan är beroende av frivilliga gåvor. Det finns ingen kyrkoavgift och inga statsbidrag. Istället ger medlemmarna sin avgift i form av tionde – en tiondel av de personliga inkomsterna till församlingen. Och efter egen förmåga, ska tilläggas.
– Därutöver är det kollekter som ger församlingen intäkter, säger Chris.
Medlemmarnas stora bidrag kommer alltså i form av ett självklart ideellt medarbetarskap. Församlingen uppmärksammar och uppmuntrar detta på lite olika sätt, med en t-shirt, en bok, en lunch.
behoven uppenbara
Avsaknaden av anställda medarbetare – och kanske också beroende på kulturella och historiska skillna der jämfört med till exempel Sverige och Svenska kyrkan – innebär att församlingarna inte är så starkt strukturerade och organiserade.
– Det är mera spontaniteten som gäller, säger Chris.
Behoven av sociala insatser i samhället är uppen bara, ingen kan blunda för dem eller vara omedveten om dem. De är lätta att se och det är också lätt att inse hur jag som medmänniska och kristen kan agera för att lindra nöd, vad det är att vara kristen i just den situationen.
– Walk the talk, brukar vi påminna om, säger Chris.
Gå, sätt dig i rörelse, handla, i den riktning du fått kunskap om och har tro för.
Den organisering som finns står främst den kyrkli ga kvinnorörelsen för. Det finns också ungdoms- och mansrörelser som tar ansvar. Men omvärldsbeskriv ningen, för att använda ett älskat uttryck i svensk kontext, står de enskilda medlemmarna för. De har hela tiden behoven inpå sig och berättar för andra vad som behöver göras.
inte för egna fördelar
Det är inte svårt hitta bibliskt stöd för ideellt medar betarskap.
– Apostlarna, sända av Jesus själv, fick ingen lön. Vi i vår tur gör saker inte för att få egna fördelar, säger Chris Hendricks, utan för att vi ska göra mot andra som vi själva vill bli bemötta, sedda, hjälpta, respekterade, älskade …
Nu är det här inte alltid så lätt, inte ens i Sydafrika. Vad gör man när det ena tiggande barnet efter det andra knackar på dörren och vill ha hjälp?
– För mig, säger Chris, är det enklast att ge en slant. Någon annan kanske kan bidra med mat eller bröd.
Det hjälper i bästa fall för stunden. Och kanske är det vad en enskild kan bidra med just nu. I större perspektiv är det helt an dra insatser som behövs för att förändra de fattigas situation. Det är inte alltid vi som enskilda ”lyckas” eller förmår göra till räckligt.
– Kyrkan måste också alltid förmedla ett perspektiv av förlåtelse, nåd, lärande och växande, säger Chris Hendricks.
Fattigdom, spelmissbruk, glesbygdsproblem är
utmaningar för vår vänkyrka i Sydafrika, Cape Orange Diocese, COD. Men liknande problem utmanar kyrkan här hemma. Det säger Åsa Sjöberg, diakon i Härnösand.
Skillnaderna mellan de två länderna och kyrkorna är förstås stora. Fattigdom, segregation och våld är uttryck för svåra samhällsproblem i Sydafrika. Men problemen finns också här i Sverige även om omfattningen och djupet skiljer.
– Här måste vi som kyrka, i Sydafrika och Sverige, stå upp för den utsatta människan och visa på samhällsstrukturer som gör att människor hamnar i utsatthet. Samhället behöver kyrkans budskap om försoning och upprättelse, nåd och förlåtelse, säger Åsa Sjöberg.
kyrkan del i det gemensamma
Ett område som aktualiserats i kontakten med den sydafrikanska kyrkan är hur kyrkan ska samverka med andra goda krafter i samhället – myndigheter, organisationer, institutioner, företag. Det är viktigt att kyrkan är en självklar samverkanspart.
Utmaningarna i det sydafrikanska samhället är så enorma att det inte finns något val. Alla måste vara med, alla goda krafter är nödvändiga. Det gäller inte bara kyrkor som organisationer utan också mycket tydligt de enskilda medlemmarna.
– En kyrka är inte bara en byggnad eller en organisation. Kyrka är vi tillsammans, en byggnad av levande stenar, där vi alla har en uppgift. Det gäller både i Sydafrika och här i Sverige, säger Åsa.
I Sydafrika vill kyrkan vara en partner när det till exempel gäller att tillsammans med myndigheterna organisera sociala insatser och sjukvård. Där driver kyrkan frimodigt konkreta projekt för stöd och hjälp till bland annat hiv/aids-drabbade. Kyrkan vågar ta ställning så att människans behov kommer i centrum.
– Vilka frågor har vi här i Sverige där människor far illa och där vi i kyrkan tiger och borde ta ställning? Här upplever jag att den sydafrikanska kyrkan är ett föredöme för oss säger Åsa.
medlemmarna viktigaste resurserna Det är många användbara erfarenheter Åsa Sjöberg har tagit med sig tillbaka till Sverige och Svenska kyrkan från sina besök i Sydafrika, exempelvis inne börden i att vara medlem/kyrkotillhörig.
– I den sydafrikanska kyrkan är man stolt över sin kyrka och sitt medlemskap, säger Åsa. Man tar ett självklart ansvar för gruppen, för församlingen. Och olika grupper tar ansvar för att hjälpa gamla, sjuka och fattiga grannar. Härmed blir kyrka, tro och samhälle något man bygger tillsammans. Man blir ett vi. Hos oss kan kyrkan lätt uppfattas som de anställ-
das kyrka, där några producerar verksamhet som andra konsumerar. I Sydafrika utförs så gott som all verksamhet av ideella, av dem som inte är anställda.
– Det är medlemmarna som är kyrkans viktigaste resurs, säger hon. Det är viktigt att de anställda fung erar som möjliggörare för de ideellas engagemang. har vi svårt att be om hjälp?
Biskop Bill (se annan artikel) har påmint om att vi i Svenska kyrkan kan ha svårt be om hjälp. Och därför är det svårt för den sydafrikanska vänkyrkan att veta vad vi behöver, vad de kan bidra med till oss, hur vi kan vara ömsesidiga. Kanske har vi och vår kyrka ett
slags självtillräcklighet, som har med vår historia och hittills goda ekonomi att göra.
Åsa berättar från ett besök i Riversdales försam ling i Sydafrika. Där mötte hon en Charity group, en diakonigrupp.
– Jag berättade att vi hemma i Härnösand vid varje onsdagsmässa i domkyrkan ber för Cape Orange-stif tet. Och sedan gav jag dem en liten ikon från dom kyrkans bokbord och vädjade om deras förbön för oss. Prästen ställde ikonen på altaret och sa att ”nu kommer vi att be för er också”.
Ömsesidighet och jämställdhet betyder givande och tagande, att utveckla varandra, att båda parter är fria att berätta om sina behov och be om stöd och hjälp.
Kanske är detta svårare för oss, vi som lever i en kultur där idealet är oberoende, individuell frihet, självständighet? Beroende värderar vi gärna negativt. ”Själv är bäste dräng.” Åsa påminner om att det eng elska ordet för bero är depend. Dependence betyder också tillit och förtröstan. Det är kanske den sortens beroende vår kyrka behöver lära, som en hemläxa från våra systrar och bröder i Sydafrika.
Hon påminner slutligen om nattvardens ord: ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.”
En av kyrkans frivilligarbetare gör hembesök och lägger om ett sår. Diakon Åsa Sjöberg samtalar med distriktsskö terskan.
foto: jan sjöberg
Det räcker inte, säger Chris Hendricks, att kyrkoledarna uttalar sig. Församlingarna måste visa i handling att man välkomnar ensamkommande flyktingbarn och bryr sig om de apatiska barnen och deras familjer.
Chris Hendricks, präst i Sydafrika, returmissionär i Örnsköldsvik i början av 1990-talet och distriktspräst i Östersund i början av 2000-talet, har nyligen varit på återbesök i Härnösands stift. Och han är bekymrad.
– Sverige har blivit hårdare, säger han.
Sverige har under många år framgångsrikt arbetat med internationella problem, till exempel uttryckt tydlig solidaritet med dem i Sydafrika som kämpade mot apartheidregimen.
– Det får inte vara ett problem för Sverige att ta emot människor från andra länder, säger han. Jag har ingen förståelse för att Sverige inte kan ställa upp mer för invandrare. Är det ett slags självtillräcklighet det handlar om?
När Chris kom till Örnsköldsvik som returmissionär för 18 år sedan hade han och hans familj ingen känsla av att de betraktades som främlingar. Nu upplever han att det förändrats.
– Jag ser ju annorlunda ut, och jag känner mig nu som en utlänning, säger han. Folk vänder sig bort. Och jag hör röster som uttrycker främlingsfientlighet. Det är som en mur. Det känns främmande för att vara Sverige.
Men i kyrkan är det inte på samma sätt, tycker han. Människor är öppnare och mer tillmötesgående. Kanske hör det delvis ihop med att Chris redan är känd och har en position i kyrkan. hur ställer församlingarna upp? När Chris nu är i Härnösands stift är två flyktingdis kussioner aktuella samtidigt i media, den om apatiska flyktingbarn och den om ensamkommande.
Det är bra, säger Chris Hendricks, att till exempel ärkebiskopen och biskop Tony Guldbrandzén uttalat sig till stöd för apatiska flyktingbarn. De har till upp gift att tala för församlingarna, för hela kyrkan.
– Men jag vill veta hur församlingarna och försam lingsborna ställer upp, säger han.
Hur visar man i handling att man vill stödja de apatiska flyktingbarnen och deras familjer? Hur visar man i handling att man vill bidra till ett gott motta gande av ensamkommande flyktingbarn?
– Och berätta vad ni gör, säger han. Ställ inte ljuset under skäppan. Svenska kyrkan ska vara utåtriktad och visa vilka utmaningar vi har i samhället, vara en föregångare.
Som intervjuare blir jag ganska överraskad. I alla våra samtal hittills har Chris varit väldigt ödmjuk, uppskattande och försiktig när jag bett om synpunk ter på den Svenska kyrkan och det svenska samhälle han kunnat följa på nära håll under 20 års tid. Men nu
låter det annorlunda. Ja, jag anar en äkta upprördhet under hans obser vationer och jämförelser när det handlar om flyktingbemötande. Då är det allvarligt, tänker jag.
mångfalden självklar
Situationen i Sydafrika är så radi kalt annorlunda och har varit så i flera hundra år. De ”svarta” i apartheidsystemets uppdelning mellan vita och svarta består av tre större grupper: svarta, asiater och färgade.
Varje sådan större grupp har i sin tur av flera undergrupper. Så finns i gruppen svarta två huvudgruppe ringar, tswana som har sitt ursprung österut och talar soto, och ngungu med sina rötter västerut och som känns igen på att de talar med klick ljud. Svarta har sin ursprungliga anknytning i Afrika. Hit hör också sanfolket, det ursprungsfolk som tidigare gick under benämningen hottentotter.
Asiaterna har sin historiska bakgrund i de indier och malaysier som importerades som slavar för flera hundra år sedan. Majoriteten hamnade i Durban och utnyttjades på sockerplantagerna.
Chris Hendricks själv tillhör de färgade. De kan ha olika slags bakgrund och tvångsklassificerades som till exempel capefärgade eller andra färgade. Moders målet för de färgade är vanligen afrikaans.
separat utveckling skadar samspelet
I Sydafrika finns ett stort antal folkgrupper. Därför är samhället språkligt och kulturellt mångfasetterat. Redan 1993 togs därför beslut om elva officiella språk. De två största, och de som nästan alla kan, är afrikaans och engelska.
Under apartheidtiden utnyttjades och förstärktes
mångfalden och olikheterna, människor tvångsför flyttades, ett hemlandssystem skapades och bostads områden, skolor, kyrkor etcetera inrättades utifrån folkklassificering och språk. Doktrinen gick ut på ”separat utveckling”.
– Det handlade om att härska genom att söndra, säger Chris. Syftet var att upprätthålla kontroll, profit och makt. Men ett av de allvarliga resultaten var att det sociala samspelet i samhället skadades.
Den här uppdelningen fanns således även i kyrkor na. Och mycket av detta består fortfarande. Det var ju inte så att människor plötsligt började flytta från sina bostadsområden för att blanda sig med andra så fort apartheidsystemet kraschade.
Chris egen hemförsamling, S:t Martin, är lite spe
foto: petter frisellciell eftersom den på grund av sin placering betjä nade och fortfarande betjänar två folkgrupper, en afrikaanstalande och en tswanatalande. Det betyder att gudstjänster och andra verksamheter normalt är tvåspråkiga. Predikan översätts alltid, från afrikaans till tswana eller tvärtom, och det är inget konstigt med det. Konfirmandarbetet sker på afrikaans och engelska.
– I princip betraktas språken som jämställda, säger Chris Hendricks. Det är inte så att det ena betraktas som finare än det andra.
Finns det då inga problem i relationerna mellan de olika folk- och språkliga grupperna?
– Det är klart att det inte är lätt att förändra attity der som byggts på och förstärkts under många års så kallad separat utveckling, säger Chris.
Själv behärskar Chris Hendricks afrikaans och engelska men kan också läsa och prata ett tswana språk och ett ngunguspråk.
Vad kan då Svenska kyrkan lära av den helt annor lunda situationen i Sydafrika? En lärdom som skulle räcka långt är att betrakta flera språk som likvärdiga, jämställda, och användandet av flera språk som självklart och berikande. Det är inte så att ”alla kan svenska”.
Det är framförallt inte så att svenska är allas mo dersmål. Och, som vi vet, tron levs bäst på moders målet. Ska samer, för att ta ett exempel, känna sig hemma i Svenska kyrkan behöver samiska höras lik som svenska hörs.
En annan, och minst lika allvarlig lärdom, hand lar om det artikeln börjar med: det goda bemötandet av den som är annorlunda och utsatt. Hur formuleras omsorgen om flyktingbarnen i församlingsinstruktio nen?
Småkonflikter kan lätt dyka upp. Men, säger han, det handlar inte längre om djupare motstridigheter. Fotnot: När detta skrivs har Sveriges Kristna Råd, där Svenska kyrkan är medlem, just publicerat rapporten Skilda världar – kyrkornas verklighetsbeskrivning av det som brister i det svenska asylsystemet. Tidigare har inom samma område publi cerats Detta vill vi! Kyrkorna och migrationsfrågorna och Vittnesmål från EU:s gräns – om Greklands flyktingmottagande och om Dublinförordningens tillämplighet. www.skr.org
Chris passade som hand i handske. Han hade förmåga att få kontakt med alla människor. Det säger Chris Hendricks gamla medarbetare i Sörlidens församlingshem i Örnsköldsvik.
Det var hit han kom som returmissionär julen 1991, fick förlängd tjänstgöring och blev kvar ända till sommaren 1995. Här finns Afrika kvar i bilder på väggarna, mattor på golven och veckans bibelord i entrén.
Efter mässa och lunch blir det samtal för några som var med: Vera Lindskog, Britt Andersson, Margit Forssén, Ulla Sjölund, Sara Gidlund och Stefan Ahlm (nuvarande kyrkoherden).
– Att hela familjen kom hit var viktigt, säger Vera Lindskog som tillsammans med sin make Pelle var Hendricks fadderfamilj. Hela familjen var med på allt. Det var ett vittnesbörd i sig.
Det var mycket med tanke på Sörliden, ett invandrartätt område utan gemensamma traditioner, som församlingen ville ha en returmissionär. Församlingshemmet kom att ligga strategiskt mitt i, granne med skola och affärer och med förskola i bottenvåningen. Det blev som en missionsstation.
– Här kom Chris att fungera som en riktig gårdspräst, säger Sara Gidlund. Han var här varenda dag och var med i allt arbete.
För familjen Hendricks var den här första tiden väldigt förvirrande. Allt var nytt för alla, och man hann undra mer än en gång om man gjort rätt.
– Vi fick tänka mycket nytt, säger Britt Andersson. Och vi byggde upp ett gott samarbete med andra aktörer i samhället, till exempel skola, fritids, bostadsrättsförening och hemtjänst. Vi var med i valborgsfirandet och Sörlidendagen och startade matlagning för invandrare.
– För mig kändes det som en styrka att få samarbeta med Chris, att få känna sig självklart accepterad som kvinnlig präst, säger Margit Forssén.
inte trycka ner konflikter När det blev konflikt i församlingens arbetslag fick Chris bakgrund betydelse. Han hade ingen ”svensk” vana att trycka ner konflikter.
– I Sydafrika pratar alla, säger han.
Vera Lindskog berättar om familjen Hendricks nyfunna passion: surströmming! Det började på Dekarsögården, men sedan fortsatte familjen äta surströmming privat också, på sin egen balkong.
Det finns bildbevis på andra fritidssysselsättningar också: pimpelfiske, bärplockning, älgjakt, skidåkning …
Hur påverkades då arbetet i Sörliden och Örnsköldsvik? Vad lever kvar?
Fick man möjligen en annan syn på tid? Det afri kanska talesättet testades i praktiken: You have got the watch, we have got the time.
Intresset för mission och internationellt arbete växte förstås, och något av detta finns kvar än idag, liksom kontakterna med Chris och hans familj. Man startade en studiecirkel om Sydafrika och gjorde en viktig resa dit. Insamlingar i Härnösands stift till pro jekt i Chris Hendricks hemstift har fortsatt.
till välsignelse för hela stiftet – Men det handlar inte bara om pengar, säger Jan Sjöberg. Officiella kontakter har tagits mellan kyrkorna. Det finns ett samarbete kring diakonalt arbete. Det som byggdes upp här är till välsignelse för hela stiftet.
Vera Lindskog minns att Chris arbete påverkade gudstjänstfirandet: det fanns glädje och kraft i gudstjänsterna. Det fanns också ett givande och tagande. Chris tog med sig den svenska mässagendan till sin kyrka i Sydafrika.
foto: jan sjöberg
Återseendets glädje i Sörliden hösten 2009.En ledigare stil i gudstjänster och i mötet med människor. Det var, menar kyrkoherde Lars Müller, ett av resultaten när Örnsköldsviks för samling fick ta emot Chris Hendricks som returmissionär på 1990-talet.
– Chris Hendricks var duktig på hembesök. Han knack ade på hemma hos folk på ett sätt som vi inte gör.
Det säger Lars Müller, kyrkoherde i Sunne i Värm land, som då var kyrkoherde i Örnsköldsvik, den församling där Chris kom att tillbringa sin tid som returmissionär. Lars var kyrkoherde när Chris kom och Chris var kvar till Lars slutade.
Lars berättar att Chris ansågs som en mycket duk tig präst som stod nära sin biskop hemma i Sydafrika. I Örnsköldsvik fick han därför ett stort ansvar och kom att fungera som distriktspräst i Sörliden, med såväl personal och ekonomi som verksamhet i upp draget. Som präst hade han en tydlig diakonal profil. välsignade nya hem – Han införde också nya typer av gudstjänster. I Sör liden fanns många nyinflyttade. Chris arrangerade välsignelsegudstjänster i de nya hemmen.
Självklart firade man Sydafrikas frihetsdag. Man hade en studiecirkel om Sydafrika som avslutades med en resa dit. Och man ordnade en sånggrupp som bland annat sjöng sydafrikanska sånger.
Chris hade ju sin familj med sig till Örnsköldsvik.
Hans hustru kom att arbeta med barntimmar och i ett värdinneskap.
Örnsköldsvik var på den tiden en rik församling. Lars Müller säger att det var de församlingar som hade råd som fick ta emot en returmissionär.
se ur andra vinklar – Tanken med mission i retur var att vi skulle få se vårt eget ur andra vinklar, säger Lars. Chris syntes mycket i samhället, han var orädd och fick många kontakter.
Enligt Lars kunde man konstatera att antalet guds tjänstdeltagare ökade under Chris Hendricks tid i Örnsköldsvik. Och församlingens medarbetare fick en inblick i en annan kultur och andra sätt att tänka.
Använde Chris möjligheten att berätta vad han såg med sina ”andra ögon”?
– Ja, han pekade på vissa förhållanden som vi själva inte observerat, säger Lars. Han kunde också vara kritisk. Bland annat påpekade han att det inte går att jobba i ett team där deltagarna är ovänner. Han arbetade försonande och betydde mycket för medar betarna.
– Ett problem var att vi i församlingen samlade in en hel del pengar till projekt i stiftet där Chris job bade i Sydafrika, och de pengarna skickades inte via Svenska kyrkans mission. Missionen var naturligtvis kritisk till det.
En tanke med mission i retur måste förstås ha varit att satsningen skulle betyda något för de församlingar som fick ta emot returmissionärer. Församlingarna skulle förändras på något sätt. Uttryck på modernt sätt: mission i retur skulle göra skillnad.
– Ja, så var det nog i Örnsköldsvik, bekräftar Lars Müller. Och det var övervägande positivt. Det blev till exempel en annan stil i gudstjänsterna, inte så stelt. Och de internationella kvällarna i Sörliden startade på Chris tid. Hur mycket av det som finns kvar nu vet jag inte.
Ett annat resultat var att givandet ökade.
– Mission i retur är en bra form för ömsesidighet mellan kyrkor i olika delar av världen, säger Lars.
Ett exempel på sådant Chris tog med sig tillbaka till Sydafrika var Svenska kyrkans liturgi. Chris tyckte mycket om att klä sig i liturgiska kläder och färger. mer förhandskontakt Med den erfarenhet Lars Müller nu fått skulle han ändra på vissa saker om han en gång till fick möjlig het gå in i ett mission i retur-samarbete.
– Man borde få veta mer om den som kommer. Mer information och kontakt i förväg, säger han.
I Örnsköldsvik hade man förberett sig väl. Bland annat fanns en arbetsgrupp som planerade mission i retur-satsningen. Och det fanns en kontaktfamilj utsedd, engagerade pensionärer som själva kunde disponera sin tid.
Lars Müller och Chris Hendricks har bara haft ett fåtal kontakter efter samarbetet i Örnsköldsvik. Bland annat reste de tillsammans till ett möte om missionsfrågor i Malaysia efter att Chris slutat i Örn sköldsvik.
Urban Engvall, redaktör/Jan Sjöberg, stiftsadjunkt för internationella frågor
Skillnaden mellan Sörliden i Örnsköldsvik och Lugnvikskyrkan i Östersund var att jag i Östersund fick gå in i en fungerande verksamhet i en fungerande kyrka, medan jag i Sörliden fick vara med och bygga upp verksamheten från grunden i en helt nybyggd lokal, säger Chris Hendricks.
I Örnsköldsvik hade Chris dessutom nästan inga dop, vigslar och begravningar. I Östersund gjorde han allt prästerligt arbete.
Chris Hendricks är på återbesök i Lugnvikskyrkan i Östersund, det är den 19 oktober 2009. Sopplunch och efterföljande samtal med några som var med på Chris tid: Rolf Olsson, Herbert och Alice Sjödin, Helmi Odelberg, Lisa Jönsson, Inger Silfverdal och Birgitta Kemling.
– Det kom något friskt med Chris, minns de. Han såg församlingsborna och slog sig i slang med alla.
– Inte minst såg han de språkliga minoriteternas behov och stöttade det arbetet, säger Helmi Odelberg.
Chris gjorde skolbesök vilket ledde till intresse för konfirmandarbetet. Han införde ett system med konfirmandfaddrar som var vanliga engagerade församlingsbor. Han använde stiftets material Medarbe tarskap för att stötta frivilligarbetet.
Det var skördefest, församlingsaftnar och familjegudstjänster. Inger Silfverdals familj gick alltid på de
gudstjänsterna, och barnen gillade att sjunga Hamba nathi mkululu wethu.
Chris ledarskap uppfattades som demokratiskt. Han såg sin personal och var ett med dem. Det födde kreativitet i gruppen och det var roligt att jobba.
På fredagskvällar deltog Chris Hendricks i den öppna verksamheten för ungdomar i Gamla kyrkan, ett socialt pionjärarbete som blev mycket uppskattat och omtalat. spred glädje
– Chris kom ofta sent och bad inte ens om ursäkt för det, men han var glad ändå och spred sin glädje i gruppen, säger hans gamla medarbetare.
– Det var roliga år, säger Birgitta Kemling. Vi fick lära oss att tänka på nya sätt.
– Chris döpte barnbarnet Amanda, berättar Lisa Jönsson. Först skulle hon inte döpas eftersom pappan är muslim. Men Chris gjorde hembesök, och sedan stod det klart att barnet skulle bli döpt.
– Chris bidrog mycket till att lätta upp det gamla strikta och formella, säger Birgitta Kemling.
Det kändes en sorg i medarbetargruppen över att det roliga inte fick fortsätta. Men de förstod också att han ville komma hem till sin familj i Sydafrika.
Urban Engvall, redaktör
Att komma tillbaka till Sydafrika innebar en tuff anpassning. Det säger Christel Hendricks, Chris och Joans yngsta dotter.
Det var till att börja med en ensam tid för henne eftersom hon förlorat kontakten med de flesta av sina vänner och dessutom fick återvända till en annan stad i Sydafrika än där hon växte upp.
– Jag hade också lämnat mina nära vänner i Sve rige, och därför tog det lite tid innan jag kunde känna mig hemma igen, säger hon.
Christel fick börja i en ny skola, där hon skulle passa in socialt. Ofta längtade hon tillbaka till den svenska skolan. Hon hade svårt med vissa ämnen där bakgrundskunskap från tidigare kurser krävdes.
Det var inte lätt ta sig runt i staden, berättar hon. Allmänna transportmedel är ofta informella och inte så värst välplanerade. Christel saknar fördelarna med ett planerat samhälle, och hon saknar friheten i att inte alltid behöva tänka på sin egen säkerhet.
– Det var spännande att återupprätta relationerna med släkten, speciellt med mina kusiner som jag inte så ofta hade kontakt med under tiden i Sverige, säger hon. Att få besöka släkt och vänner var något att se fram emot.
Tiden i Sverige hade stor betydelse för Christel Hendricks.
– Det känns som att jag upptäckte världen under
den här tiden. Det betydde mycket för mitt sätt att tänka och diskutera. Det vidgade mina perspektiv på livet och människorna, och det innebar att jag blev en mer öppen människa. nyfiken på andra kulturer Christel blev också mer nyfiken på andra kulturer, människor och platser. Hon fick en längtan att resa och göra upptäckter.
– Under tiden i Sverige fick jag kontakt med män niskor med mycket olika bakgrunder, och det är nå got jag inte upplevt så mycket av under min uppväxt, säger hon.
foto: privat Christel Hendricks.Minns ni 1970-talelts uttryck ”handla lokalt, tänka globalt”? Det sammanfattade en önskan att kunna påverka globalt i det vi gör varje dag, i det lokala handlandet. Vad gäller kyrkan är uttrycket särskilt angeläget.
Den världsvida kyrkan är en enda, de döptas gemen skap kring ett och samma bord. I nattvardens bön ber vi ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Det vi gör lokalt vid nattvardsbordet är en del av den globala gemenska pen. Handla lokalt och tänka globalt.
Mission är en del av kyrkans identitet. Det är inte något som kyrkan gör vid sidan om allt annat. Mis sion hör till kyrkans väsen och är både att vara och att göra. I år firar vi hundraårsjubileum av den första stora missionskonferensen i Edinburgh i juni 1910. I Edinburgh deltog 1 200 delegater. Endast 17 av dem kom från Asien och Afrika.
Trots denna obalans blev konferensen ett forum för omprövning av den traditionella uppdelningen mellan mission från nord till syd och mission i den inhemska kyrkan. För första gången fick de väster ländska deltagarna ta del av röster från syd. vädjan om jämlikt möte En av delegaterna från syd, den indiske prästen V.S. Azariahs slutade sitt tal med följande ord: ”Den in diska kyrkan kommer för all framtid i tacksamhet
betyga missionärskårens heroiska och självuppgivande arbete. Ni har givit av ert goda för att hjälpa de fattiga. Ni har offrat era kroppar till att brännas. Vi ber er också om kärlek. Ge oss vänner.” Det var den första tydliga vädjan om ömsesidighet i missionen, att mötas som jämlika vänner.
Flera konferenser ägde rum där begreppet mission bearbetades, från mission som en enkelriktad handling från vita kristna i väst till färgade ickekristna i Asien och Afrika, till ett annat perspektiv där de fattiga i syd är bärare av missionen. Denna syn på mission blev tydlig på missionskonferensen i San Antonio, USA, 1989.
Under 1990-talet genomförde Svenska kyrkan projektet Mission i retur. Fem enskilda personer eller familjer från fem kyrkor i världen kom som missionärer för att arbeta i fem stift, där Härnösand var ett. Projektet var ett försök att praktisera det nya perspektivet med mission också från syd till nord.
Ett nytt projekt startar 2010 med namnet Ömsesidig het i missionen. Projektet har för avsikt att ta emot medarbetare från andra delar av världen under en kort tid (högst ett år), med ett specifikt uppdrag, för att lära av varandras erfarenheter och kunskaper. De stift som är intresserade av att ta del av denna möjlighet är välkomna att ta kontakt med kyrkokansliet.
Svenska kyrkan befinner sig i en tid av förändring och utveckling. Just därför finns ett behov av att lyss na till andra kyrkors erfarenheter och få inspiration av vad andra gör. Vad har de att lära oss? Hur tar vi till oss deras utmaningar gällande vår konsumism och individualism? Vad kan vi lära oss av andra kyrkors barn- och ungdomsarbete? Vilka är fördelarna och ut maningarna med ett stort frivilligt engagemang? Hur ser deras gudstjänster ut? Ja, listan kan bli lång.
På nationell nivå vill vi underlätta möjligheten att ta emot medarbetare från våra ekumeniska kontakter. Nu är Guds kairos (den rätta tiden) att tillsammans med våra vänner i den världsvida kyrkan reflektera över kyrkans mission.
Mission är att vara sänd av någon för ett uppdrag och berör hela vårt kristna liv och hela vårt kyrkoliv. Mission är att ge och ta, mission är respekt, säger Chris Hendricks. Om mission är att se med andra ögon – vad betyder det i praktiken, i församlingen, i mitt eget liv?
Mission är i hög grad en ömsesidig lärandeprocess, lärandet rustar och utmanar den som är sänd. Det är ett konstaterande som gäller oberoende av vilket inne håll vi ger begreppet mission. Alla som är inbegripna i mission är samtidigt både ”lärare” och ”elever”, samtidigt både utgivande och emottagande.
Som kyrka och församling glömmer vi ibland bort denna aspekt av ömsesidighet. Det sitter ofta i rygg märgen hos oss att det är ”vi kristna” som har grund sanningen om liv och tro, och att det är vår uppgift att förmedla den. Ibland förefaller det därför som om vi både saknar mental beredskap och strukturer för att som kyrka och församling lära av ”de andra” (enskil da eller organisationer) och låta oss förändras därav.
Mission är i hög grad att se med andra ögon – ja, att låta sina egna ögon vara lärande ögon, låta dem förvandlas så att de ser nya perspektiv och nya bilder. Vi talar då och då om att sätta på oss andra glasögon för att se på ett annat sätt. Mission i meningen se med andra ögon är något ändå mera djupgående och var aktigt.
Mission – att se med andra ögon – är en process av ömsesidighet, en dialogisk, demokratisk process. Det är inte längre kyrkan som är lärare och ”kyrkans målgrupp” som är elev. Alla parter har samtidigt båda rollerna.
ömsesidigheten tydlig Mission i retur gör ömsesidigheten i mission extra tydlig.
Traditionellt har vi betraktat oss själva – mycket på grund av vår materiella rikedom – som givande land och givande kyrka. Givandet har påverkat oss själva på så sätt att vi fått mera kunskap om närvärlden och världen långt borta. Men har kunskapen i grunden inverkat på våra liv i riktning mot jämställdhet och rättvisa?
Mission i retur, säger vi med vårt eget perspektiv. Mission to the North säger man i Sydafrika. Vilken är skillnaden? I mission i retur är det vi i Svenska kyrkan, i vårt fall, som bjuder in, säger välkommen, organiserar – på våra villkor. Vilket utrymme för förvandling lämnar vi öppet? Genom Mission to the North riskerar vi tappa kontrollen, öppna oss för ett förvandlande inflytande från människor och kyrkor som vi visserligen varit med och skapat men som sedan gått sin egen väg.
Chris Hendricks är och har varit en gåva från den evangelisk-lutherska kyrkan i Sydafrika till oss
i Svenska kyrkan, Härnösands stift, Örnsköldsviks och Östersunds församlingar. För honom och hans sändande kyrka har det varit fråga om Mission to the North. När vi nu funderar på vad som har hänt och vad som blivit kvar måste vi också fundera på vilket utrymme för förvandling vi öppnade, i vil ken utsträckning vi vågade släppa på kontrollen, hur mycket vi tillät oss att sudda ut för att kunna se med andra ögon, vilka gränser vi satte för omfördelning och utjämning …
Var i församlingen och stiftet har vi platsen för öm sesidigt lärande, platsen där vi är mer inriktade på att lyssna än tala, platsen där det är okej att vara osäker, att inte ha färdiga svar, att till och med vila i avsakna den av svar? Är det i kyrkorådssammanträdet? Är det i arbetslaget? Är det i gudstjänsten?
Kanske behöver vi komplettera vår traditionella yttre struktur med en sådan ”plats”, ett sådant sam manhang för lärande. Det kan vara en organiserad fy sisk plats på bestämd tid där det ömsesidiga lärandet står i centrum. Det kan vara en ”plats” som har med samtalsmetod att göra, en medveten öppenhet och flexibilitet i mötet med människor. Det kan vara ett osäkerhetens och längtans utrymme i min egen själ.
Ömsesidigheten, öppenheten, flexibiliteten och modet att förvandlas har – eftersom vi är ofullkomli ga människor – alltid gränser. Det får vi själva accep tera och se på med ödmjukhet hos andra. Men i den jämförelsevis rika och genomorganiserade svenska kyrkan, och i våra personliga liv, finns det troligen ett stort fält kvar innan vi har starka behov av att stanna upp vid någon slags gräns. Det är till exempel ännu långt till jämställdheten och rättvisan.
Mission i retur är förstås en uppriktig önskan om att vara mottagande part och en medvetenhet om beho vet av att lära och nyorientera. Samtidigt kan mis
sion i retur uppfattas som ett – kanske mer omedvetet – tecken på dels uppgivenhet, dels ånger. Uppgiven het därför att kyrkans situation i norr är så komplex, svårgripbar och utsatt. Ånger därför att vi aldrig för mått i praktiken göra upp med vår historia av utnytt jande och förtryck.
Kanske har vi, utifrån sådana perspektiv, väntat oss för mycket av mission i retur, eller för lite, eller kan ske vi hade behövt andra förväntningar? Kanske är det vi själva, som personer och församlingar och kyr ka, som i oss har idéerna, resurserna, viljan, modet, längtan, hoppet … Vilken roll skulle mission i retur i så fall ha? Kanske barnmorskans! Kanske handlar det om att vara sin egen lärare och elev, tillsammans med någon som är fri från mitt eget sammanhang och som är villig att följa mig en bit på vägen, lyssna fram berättelser och realistiska förvandlingsmöjligheter, dela läsning och böner, bröd och vin? teologi, spiritualitet
Den teologi som skymtar fram i samtalen med Chris Hendricks är framförallt kontextuell. Den bygger på en tydlig omvärldsbeskrivning, beskrivning av kon texten (även om denna inte formulerats i officiella dokument). Vad är det att vara kristen och kyrka i den aktuella omvärlden? Hur kan bibelläsning vara relevant, göra skillnad, i vår kontext? Hur kan jag/ församlingen/kyrkan walk the talk?
Vi drömmer om afrikansk spiritualitet, vilket vi tror betyder en gudstjänst med sångglädje, dans, spon tanitet, kroppslighet – liv. Ofta förblir det en dröm, kanske en kortvarig erfarenhet, ett tillfälligt uttryck för längtan efter en kroppsliggjord andlighet. Vad i denna mera levande spiritualitet kan vi använda hos oss och få att fungera på lång sikt? Vad av kroppslig het har vi tappat bort? Vilken är den spiritualitet som hör hemma hos oss, i vår egen kontext, med hänsyn till både våra traditioner och vår längtan?
diakoni, samhällsansvar
De sociala och mänskliga behoven i Sydafrika är så uppenbara. Ingen kan vara blind för nöden. I en levande församling är diakoni ett självklart uttryck för tron. En kyrka i kamp är en levande kyrka.
Har Guds ord med dagens nyheter att göra – i vårt eget samhälle, i vår egen församling? Läs tillsammans de senaste veckornas rikstäckande och lokala dagstidningar. Vilka sociala och mänskliga behov synliggörs på nyhetssidorna? Hur stämmer de med den lokala bild vi har? Hur angår den församlingen?
Av flera intressanta orsaker är Chris sydafrikanska kyrka naturligt räknad med och involverad i byggandet av det goda, icke segregerande samhället? Utifrån den erfarenheten är han också, i försiktiga ordalag, besviken på Svenska kyrkan. Och vi måste tydligen fråga oss: Är vår kyrka alltför feg? Hur kan vi förena nära och kompetent samverkan (med skola, sjukvård, samhällsplanering etc.) med frihet att kritisera, tala profetiskt?
kyrkosyn, relationer, delande, resor Kyrkan är världsvid. I den kyrkan är min lokala för samling en viktig del, inte avskild och självtillräcklig utan beroende, i positiv mening, av resten av denna ofattbart och underbart stora gemenskap. Hur kan den här gemenskapen – som vi vill se som en gemen skap – ta sig praktiska uttryck, i församlingens liv, i mitt eget liv?
Mellanmänskliga relationer vill vi vanligtvis se som öppna, ärliga, respektfulla, lyssnande, präglade av äkta delaktighet … Hur kan detta omsättas i den gemenskap vi beskriver vår världsvida kyrka som? I det mer hanterbara utsnitt av den världsvida kyrkan som är min egen församling/mitt eget stift och vår vänförsamling/vårt vänstift?
Och något om resor – en fråga som måste ligga på bordet också i ett samarbete mellan Härnösands stift och Cape Orange-stiftet. Våra resor till Sydafrika och
den sydafrikanska kyrkans resor till oss måste alltid, som allt annat resande, prövas så att de inte för myck et har karaktär av (kyrko)turism, är för dyra eller mil jöförstörande, är för kostnadsineffektiva … Vilka kri terier behöver vi för att värdera vårt resande?
bistånd eller revolution
Mission har varit nästan liktydigt med insamlingar. Så har vi kritiserat det synsättet därför att vi förstått att insamlingar/bistånd inte resulterar i utjämning och rättfärdighet. Vi måste, sa vi oss, också göra något åt vår egen slösaktiga livsstil och ojämlikheterna i vårt eget samhälle. Var står vi nu?
Det är lätt se att det finns konkreta projekt i Sydafrika som skulle ha glädje av bistånd från oss. Det är också lätt se att vi fortfarande har oproportionerligt stora materiella tillgångar, i hög grad tillskansade på andras bekostnad. Behovet av materiell utjämning kvarstår, kanske till och med förstärks.
Är rubriken Bistånd eller revolution alltså felställd? Om vi ser oss, våra vänkyrkor och alla vi som är medlemmar i dessa, som en enda gemenskap, behöver det kanske inte vara ”farligt” med bistånd i form av ett respektfullt och glädjefyllt delande utifrån ömsesidigt definierade behov. Förutsatt att vi både här och där, samtidigt som vi bistår, gemensamt arbetar för ”revolution”, för att rätt och rättfärdighet ska råda, för mångfald och demokrati …
Mission handlar inte bara om kyrka utan också om mig själv, mitt eget liv, min egen tro, mitt eget engagemang. I den här boken finns många fler teman än de vi nämnt ovan som kan vara relevanta att arbeta med i församlingen och/eller i mitt personliga liv. På nästa sida listar vi några utan att sortera dem, några som frågor, några som påståenden … Du kanske har hittat andra. Om du av dessa skulle göra en lista med rubriken församlingen och en annan med rubriken
jag själv, hur blir det? Vad kan församlingen och/ eller jag själv göra med dessa? Vad har vi lärt oss om och av mission i retur?
några teman i boken
Missionsbegreppet
Hur kan kyrkan i syd vara sänd till oss i nord
Hur kan Gud sända oss till varandra, på hemmaplan
Mission betyder lev som du lär, ge och ta, respekt
Vad skulle ni göra med en returmissionär, vilken returmissionär skulle ni behöva
Diakoni – gemensam prioritering tillsammans med vänstift, vänförsamling – utifrån tanken att behoven i en kyrka är gemensamma och att vi har gemensamt ansvar för våra egna och ”deras” beh hov
Kyrkan ska inte stå vid sidan om det som handlar om rättigheter och solidaritet
Hiv/aids – alla har ansvar att förbättra människors livsvillkor
Hur kan samhörighet manifesteras
Möte med kristna som upplevt förtryck
Vad behöver vi och hur uttrycker vi det, vem ber vi om hjälp
Byråkratin, all ”helig bråte” Drömmen om afrikansk spiritualitet Partnerskap, vänskap
Befrielseteologiskt synsätt Självklart diakonalt ansvar
Hur tar vi emot besökare i våra församlingar
Tillhöra den världsvida kyrkan ”Okunskap är värre än vargen” – står inte orda grant i den här boken men är ett samiskt uttryck som har med försoning att göra
Ge och ta
Kyrkan politisk
Self supporting medarbetare Jämställda och ojämlika
Idealitet
Samverkan med andra goda krafter
Vad skulle det betyda om en församling i till exempel Sydafrika bad för oss
Flyktingar, flyktingbarn, ensamkommande barn Flerspråkighet
Glädje och kraft i gudstjänsterna Insamlingar
Välsigna hemmen
Demokratiskt ledarskap.
Kvinnorna som kom från graven skrattade man åt (Luk. 24:1-13). Först hade de blivit förebrådda av änglar för att de sökte en levande bland de döda. Vem av oss hade velat förebrå dem för det? De sökte ju en död. Sedan var det apostlarna de mötte när de kom tillbaka. ”Bara prat”, sa de och trodde inte alls på dem, till en början.
Kanske säger det här en del om händelserna kring uppståndelsen. Döden hade man nog kunnat förli ka sig med. Sånt är livet. Men uppståndelsen! Den tvingade människorna att långsamt inse att döden inte var slutet, utan bara början.
Livet skulle från och med nu komma att vidgas på ett sätt de aldrig hade anat. Några blev kvar i Jeru salem, andra åkte iväg, för kortare eller längre tid. Uppståndelsen ledde till möten och delande av erfa renheter över stora delar av den då kända världen. För livets skull.
Här följer nedslag på några platser i det man då kall lade hela världen. Samtala om dem i ljuset av det som denna bok lyfter fram: mission som den gränsöverskridande kyrkans grundläggande förhållnings sätt, mission som förutsätter öppenhet, respekt, vilja att ge och ta, mission som en möjlighet att se med andra ögon, och inte bara att se utan också att gå, att modigt ta ställning och praktiskt handla …
en mil mot emmaus
Text: Luk. 24:13-35.
Berättelsen om vandringen till Emmaus brukar lyftas fram som ett exempel på hur goda samtal ska föras: vandra tillsammans, ge tid till lyssnnande innan man pratar etcetera.
Samtala om: Vilka erfarenheter har ni av att vandra, kortare eller längre tid, tillsammans med någon som kommer från en annan del av världen?
Vad var det som blev nytt och överraskande i ert möte?
Vad lärde ni er om likheter och olikheter, om vår gemensamma tro?
Det var vid måltiden i Emmaus som något ytterli gare hände. De kände igen Jesus. Utöver kopplingen vi gör till Jesus och nattvarden är det en allmän erfa renhet att måltider öppnar nya perspektiv. ”Gemen skap är bara halv tills man ätit tillsammans”, säger ett ordspråk från Zimbabwe. Vilka erfarenheter har ni? Vilka måltider med människor från olika kulturer och med olika bakgrund skulle kunna ätas i er för samling?
ett rum i rom
Text: Romarbrevet 16:1-16 Här hälsar Paulus till ett antal människor som lever och bor i Rom. Läs listan över människor. Låt gärna
en uppslagsbok hjälpa er att fantisera vidare kring vad mötet mellan dessa människor betydde.
Samtala om: Prisca och Aquila var tältmakare liksom Paulus. De hade kanske tvingats lämna Italien när kejsar Claudius utvisade judarna från Rom 48 e.Kr, men de ser ut att ha kommit tillbaka. Av andra brev förstår vi att de periodvis bodde i Efesos och Korinth. De hade kunnat berätta om sina liv som flyktingar, men där de bosatte sig kom deras hem också att bli mötesplatser för de kristna. Vilka är Prisca och Aquila idag? På vilket sätt kan de ha bidragit till att kristna över den då kända världen upplevde att de hörde ihop, och att människor från många länder ville tacka dem? Hur sker detta idag?
Rufus och hans mor, vilka var de? Vissa traditio ner gör gällande att pappa i familjen hette Simon från Kyrene, alltså den man som, just på väg hem från fälten, blev kommenderad att bära Jesu kors (Mark 15:21). Vad hade det som pappan varit med om inne burit för familjen? Hur kom de till Rom?
Vilka är de många berättelser vi alla bär på? På vilket sätt kan vi som församling skapa tillfällen och platser där vi får lyssna till varandras livsberättelser?
Foibe är kvinnan som bara fått två verser i Bibeln, men som Paulus vill att personerna i Rom ska känna till. Hon bor inte i Rom utan i Grekland, strax utanför Korinth, och gör där ett uppskattat arbete. Paulus vill att de ger henne sitt stöd. Världen är större än vår egen ort. Vilket stöd kom hon att få? Vilket är det bästa stödet i relationer mellan kyrkor världen över?
För- och nackdelar med penninggåvor?
krångligt som i korinth?
Text: 1 Korint 11:23
Vi läser orden varje gång vi firar mässa. De har nog för de flesta av oss blivit både vanliga och vackra. ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.”
Det här var kanske en av de mera utmanande och uppseendeväckande texterna Paulus någonsin skrev. Korinth var staden där mångfalden dominerade. Där fanns människor från olika länder och olika kultu rer, med hög och låg status och med mycket skif tande levnadsvillkor. Ryktet hade nått Paulus att de rika började äta först vid den måltid som avslutades med delandet av bröd och vin, innan de fattiga med längre arbetsdagar hunnit dit. Så fick det inte vara, skrev Paulus. Kom de inte ihåg vad nattvarden skulle påminna om? Brödet är en symbol för att alla delar, måltiden visar att man trots mångfald hör ihop: ge menskap trots många olikheter.
Samtala om: Var händer Korinth idag? I vilka av våra egna församlingar finns en större mångfald än på andra platser? Vilken blir utmaningen från Paulus i ljuset av den värld vi känner till idag? Mångfald, rikedom, fattigdom? Vid vilka bord sitter några ner och äter innan andra fått chansen?
Mässan och nattvarden är centrala i vår gudstjänst, men också utmanande. Varje gång blir vi påminda: fastän många, en enda kropp. Sända i hela världen. För att hela världen.
Under första halvan av 1990-talet arbetade den sydafrikanske präs ten Chris Hendricks som returmissionär i Örnsköldsviks församling, Härnösands stift. Han hade hela sin familj med sig. Han har senare haft en vanlig distriktsprästtjänst i en annan av stiftets församlingar, Östersund.
Här berättar vi om tankarna bakom mission i retur – eller Mission to the North som man hellre säger i Sydafrika, om hur det blev och vad som lever kvar.
Ett bestående resultat av Chris Hendricks arbete är den fortgående vänstiftsrelationen mellan Härnösands stift och Cape Orange-stiftet. Vi samtalar därför med Chris om några områden för ömsesidigt lärande som nu är särskilt aktuella, både i Sydafrika och i Sverige: diakoni, kulturmöten, ideellt medarbetarskap, försoning. De är exempel både på innehåll i och metod för mission.
Vad är mission? Det är Guds mission, säger vi. Kyrkan och jag själv är inställda i ett gudomligt flöde som innebär både mottagande och utgivande, vara och göra, förhållningssätt och handling. Mission förutsätter möte, bygger gemenskap över gränser och strävar efter utjämning.
Boken utgår från ett konkret skeende i Härnösands stift men är generellt användbar. Här finns frågeställningar för bearbetning i ar betslag, internationella grupper, kyrkoråd, framtidsgrupper. På www. svenskakyrkan.se/harnosandsstift finns ytterligare material.
