att man kan tänka och handla på ett självständigt sätt.”264 Övergången mellan de två senast nämnda stadierna är viktig när det gäller undervisningen i församlingen. Ungdomsledaren eller ungdomspastorn tar vid efter söndagsskollärarna eller ledarna för barngruppen. Hon eller han kan odla ett kompisskap med barnen eller ungdomarna men upplevs ändå som en stor auktoritet av den som äntligen fått tillträde till tonårsgänget. Den gudsbild, de värderingar och de dogmer som han eller hon förmedlar blir de sanningar (på gott och ont) som tonåringen längtar efter i sitt sökande efter balans i sin andliga och moraliska utveckling. Om barnet från söndagsskolan möter en auktoritär och onyanserad undervisning och andlig vägledning i övergången till ungdomstiden kan dess utveckling till självständigt tänkande och behov av att få ställa kritiska frågor hämmas. Om en auktoritär och tvärsäker teologi, trospraxis, värderingsoch attityduppsättning präglar den undervisning tonåringen möter i församlingen och han eller hon av olika skäl inte klarar av att bearbeta, ifrågasätta och sortera det som sägs och praktiseras kan den nödvändiga övergången till det femte stadiet, ”Den egna, genomtänkta tron”, bli svår. Tonåringen har blivit eller börjat bli vuxen; kanske flyttat hemifrån och kanske brutit upp från föräldrarnas auktoritet. Den kognitiva förmågan har utvecklats och använts till kritiskt tänkande i den utbildning han eller hon genomgår eller redan klarat av i den värld som finns utanför församlingen. Om det kristna sammanhang ungdomarna lever i inte tillåter kritiskt tänkande men odlar en kultur där alla förväntas tro och bete sig på samma sätt finns risken att de unga som är på väg in i ”Den egna, genomtänkta tron” hämmas i sin utveckling och kanske lämnar sitt kyrkliga sammanhang.
Vad kan göras för att skapa församlingsmiljöer som blir attraktiva för ungdomar ”Kanske lämnar mer än hälften av alla barn som växer upp i kristna familjer kyrkan och i många fall Gud”,265 befarar alltså Alf B. Svensson och Cilla Stjärnberg i sin bok Våga visa vägen till en tro som bär. Boken vänder sig till kristna föräldrar som vill förmedla sin tro till barnen. Den vill uppmuntra föräldrar att se och ta sitt ansvar för barnens andliga utveckling. Den riktar sig också till dem som arbetar med familjefrågor i de kristna församlingarna. Tillkomsten av boken är ett resultat av Pingst FFS stora 264 Citerad i svensk översättning i Bergstrand 1990, s 24–29. 265 Citatet har redan använts en gång. Se not 3 ovan. Svensson & Stjernberg, 2010, s 8.
144
