Behöver samma person en liknelse för att förklara så kan väl ‘medborgarskap i Sverige’ vara en sådan. Fortfarande är det så att alla som är födda i Sverige eller födda av svenska föräldrar automatiskt blir medborgare i Sverige. Men de får inte rösta förrän de uppnått en viss ålder. Och fram till nyligen var alla tvugna att välja ett av sina medborgarskap, om man hade två, vid 18 års ålder. På samma sätt är man organiskt en del av församlingen av födseln, men behöver själv välja tillhörighet i och med att man blir vuxen. (Det är bara det att församlingen visar större respekt för den unge genom att ge valmöjligheten i och med tonåren än vad Staten gör).
Familjen som miljö I Amos Yongs avslutande kapitel möts vi av många tankar och mycket reflektion kring familjen och familjens roll — även i ett eskatologiskt perspektiv. En del av hans slutsatser kan nog verka väl radikala för många pingstvänner, men de tål att diskuteras. De utmanar i alla fall församlingen att såväl erkänna t.ex. ensamstående mödrar eller fäder och att myndigförklara dem. Franzén menar att familjen måste ta större ansvar i dag. Genom goda vanor, som aftonsbön, bordsbön och andliga samtal grundläggs vanor för resten av livet. Prosén ger i sitt kapitel utmärkta exempel på hur de andliga samtalen kan te sig — och hur avancerat barnen tänker. Det gäller även här att bejaka och bemyndiga barnen i deras teologiska trevande. Att ordna en egen “Familjebibelskola” är ingen omöjlighet. Möjligen kan församlingen underlätta sådana aktiviteter med hjälp av undervisning för “blivande föräldrar”, förmodligen med en mera avancerad repris för “blivande tonårsföräldrar”, och ett genomtänkt studiematerial. Återigen är det viktigt med samspelet mellan församling och familj. På församlingen åligger det då att faktiskt hålla reda på när det är dags för olika aktiviteter och påminna föräldrarna. Alla föräldrar duger. Men de kan bli ändå bättre, och familjen kan komma längre mot det gudsrike som skall komma om de får stöd och uppmuntran att bli den andliga mijö som ett barn behöver för att bibehålla det “fungerande andeliv” som det en gång föddes med. “I en andlig atmosfär och med liten vägledning blir man snart lika hemmastadd i den andliga världen som i den materiella.”36
36 Olingdahl 1990, s. 52.
20
