att pastorn deltagit i ”dopskolan”. Det kan också vara någon av de ledare som följt barnet och som kommer att fortsätta att finnas nära barnet i den fortsatta utvecklingen. När resonemang förs kring vilken dopförrättare som man föredrar är det viktigt att betona att dopet är församlingens handling där den som döper gör det inte bara å Guds utan även å församlingens vägnar. Därför kan dopet inte bli en individualiserad fråga där dopkandidaten väljer sin favoritdopförrättare. Det är en god praxis att innesluta den nydöpte i förbön, ofta i slutet av gudstjänsten då dopet genomförts. Denna förbön genomförs av tradition av församlingens ledare och äldste. I linje med utvecklingen som diskuterades kring barnvälsignelsen är det en ökande praxis att alla närstående inbjuds att vara del i denna förbön. Det är då i regel föräldrar, mor- och farföräldrar, vänner och ledare i olika grupper där den nydöpte finns med. Detta är intressant som ett uttryck för att förbönen kan bli mer personlig och som ett uttryck för familjens deltagande och engagemang i barnets andliga utveckling i ett så viktigt steg som dopet. Samtidigt finns även här dimensioner av familjebaserad övergångsrit där det blir allt mer familjens och allt mindre församlingens högtid. Ökande grad av personligt engagemang kan bara vara positivt men församlingen behöver vaka över detta så att inte dopet utvecklas till en andlig familjeangelägenhet inom församlingens ram. 187 Några rekommendationer kring dop och barn: 1. Värna bredden av teologiska betydelser i dopet. 2. Var noggrann med terminologin kring dopet där begreppen ’troendedop’ eller ’medvetet dop’ är att föredra. 3. För ett samtal inom församlingen om lämpliga kriterier för barns dopålder där strävan är att balansera behovet av medvetenhet utan att dopet blir en examen. 4. Se till att ha en genomarbetad undervisning kring dopet med barnen innan de döps.
Nattvard Synen på nattvarden varierar mycket inom den kristna kyrkan. För de historiska kyrkorna är nattvarden gudstjänstens mittpunkt och en självklarhet varje gång man möts. Inom frikyrkligt gudstjänsteliv har nattvarden varit mer sekundär i förhållande till predikan. För Pingströrelsen 187 Josefsson, Ulrik, 2011, ”Doppraxis i samtida svensk Baptism”.
87
