Relationen mellan frälsning och ondska, kyrka och makt Synen på frälsning hänger nära samman med hur man ser på synden och ondskan. Det vill säga, vad är det som människan behöver räddas från? Vad är det som orsakar hennes problem? Om Döden är i första hand något som påverkar människans eviga öde, då kommer den frälsning hon behöver vara evigt liv. Men om Döden också påverkar hennes fysiska kropp och den materiella världen, då innebär frälsning också helande och ekonomisk välsignelse. Om Synden är något som i första hand påverkar människans inre, hennes ande, så kommer det hon behöver vara i första hand ett andligt uppvaknande. Medan om människans problem är skuld och moraliskt förfall, då behöver hon förlåtelse och moralisk resning. Om Ondskan i första hand ses som demonisk, som ett verk av onda andar och Djävulen själv, då kommer den befrielse människan behöver vara en andlig befrielse. Medan om ondskan består av våld, förtryck och orättvisor i det omgivande samhället, då behöver hon politisk förändring, social befrielse och rättvisa. Så där kan man fortsätta. Poängen här är att visa på att synen på frälsning hänger ihop med synen på synd och ondska. Man kan säga att en mångdimensionell syn på frälsningen förutsätter en mångbottnad syn på ondskan. I den afrikanska pentekostala miljön har man på sätt och vis en mångbottnad förståelse för människans problem, där inom-världsliga förklaringar samsas med utom-världsliga, och där varje enskild situation kan förklaras på flera nivåer. Till exempel kan en sjukdom vara orsakad av ett virus och på samma gång ett resultat av att någon skickat förbannelser och ett helande kan på samma gång vara ett resultat av god medicinsk vård och intensiv förbön. Samtidigt lyser en viss typ av förklaringar med sin frånvaro, nämligen de strukturella och politiska. Människans problem förklarades nästan inte alls i termer av maktförhållanden, förtryck eller politiska strukturer hos dem som jag studerade. Istället sågs de samhälleliga problemen som andligt orsakade och därmed kunde de bekämpas med förbön hellre än med politiska förändringar. Bönen sågs som det mest kraftfulla medlet för förändring eftersom den riktade in sig på de grundläggande problemen, nämligen de som makter i den osynliga världen orsakade. Inom-världsliga makthavare sågs snarare som verktyg än som ytterst ansvariga för samhällsproblemen. En vanlig strategi bland pingstpastorer och pingstförsamlingar var att hålla sig så nära den politiska makten som möjligt, snarare än att kritisera den, och gärna bjuda in politiker till gudstjänster för att få förbön och på så vis påverka den andliga
33
