missionshusen och missionskyrkorna kunde det finnas både dopfunt och dopgrav. Endast ett fåtal medlemmar inom förbundet var inte döpta.
Andedopet En stor majoritet av förkunnare och medlemmar inom Svenska Missionsförbundet ansåg att man tog emot Anden vid omvändelsen. En grundtanke inom förbundet var att man skulle »verka för de troendes förening på grundvalen av livet i Guds Sons tro även under olikheter i åsikter« (Nicklasson, 11) ‒ man tolererade således att medlemmarna hade olika uppfattningar i lärofrågor. En förbundstrogen missionsförbundare accepterade därför att somliga hävdade att de hade blivit andedöpta och att det var en särskild upplevelse som tidsmässigt inte sammanföll med omvändelsen. Hon förnekade i allmänhet inte att exempelvis tungotalets och helbrägdagörelsens gåvor var tillgängliga i modern tid, men ansåg att de endast förekom sparsamt; Andens frukter var viktigare än gåvorna.
Bibelsynen Enligt artikel IV i förslaget till församlingsordning (s. 16) var »gamla och nya testamentets heliga skrifter« församlingarnas »enda regel för en kristens tro och lära« (B&L, 78). Denna artikel omfattades också av Svenska Missionsförbundet, även om den inte antogs formellt. Omkring sekelskiftet 1899/1900 tycks en bokstavlig tolkning av Bibelns texter ha varit det vanliga. År 1882 publicerade en statlig bibelkommission ett förslag till en ny översättning av Nya Testamentet. Waldenström var missnöjd med resultatet och bestämde sig för att själv göra en översättning. Under detta arbete då han med kritisk blick läste den grekiska texten, kom han fram till att sju böcker i Nya testamentet inte fick läggas till grund för kristen lära och tro. De var inte apostoliska eller deras apostoliska ursprung var tvivelaktigt ‒ de skulle bedömas utifrån de erkänt apostoliska skrifterna (Dahlén, 33). De böcker det gällde var Hebreerbrevet, Jakobs brev, Petrus andra brev, Johannes andra och tredje brev, Judas brev och Uppenbarelseboken. Han var förtrogen med den nytestamentliga textkritik som användes i vetenskapliga arbeten vid den här tiden och det var den han hade han tillämpat. Rune Dahlén skriver: »Han förstod att detta kunde leda till oro bland bibelläsarna, men själv såg han inte textkritiken som någon fara för den kristna tron, utan istället som ett 17
