syftade till tydliga gränser mot Svenska kyrkan ‒ »prästens ritualism« 34 ‒ och mot Pingströrelsen ‒ »extatikerns vilda yra«. År 1931 skriver Andersson: »Utefter varje kyrkosamfunds väg löpa […] tvenne diken. Det ena utgöres av en stelnad organisation med betydelselösa ceremonier, det andra av det religiösa svärmeriet. Vägen mellan dem är ej alltid så lätt att hålla« (AA 1931, 144). Han ville positionera Missionsförbundet mellan Svenska kyrkan och Pingströrelsen ‒ eller: mellan »en ritualiserad prästkyrka« och »en svärmisk och extatisk känslorörelse« (Andreasson 2007, 148). Vi begränsar oss här till gränsdragningen mot Pingströrelsen. Målet för Andersson var sannolikt att få till stånd en konsolidering av förbundet innan det var för sent. Medlemsantalet hade börjat sjunka, bibelsynsfrågan var fortfarande aktuell och den pingstbetonade rörelsen hade fått en ganska stor spridning, men förmodligen inte orsakat några större problem i församlingarna (s. 54). Axel Andersson kan emellertid ha noterat tendenser som fick honom att oroa sig för hur rörelsen skulle utvecklas. I maj 1930 skriver han i ett brev till en kollega i Metodistkyrkan, att han »sedan ett par år tillbaka trodde att ’den pingstbetonade riktningen’ förr eller senare skulle lämna Missionsförbundet, såvida den inte får ’regera allt’« (Dahlén, 353). Kanske att han redan år 1928 betraktade de pingstbetonade som ett större hot mot förbundets stabilitet än bibelsynsfrågan. Han tycks ha varit klar över att de pingstbetonade påverkades av Pingströrelsen, och det var nog ett avgörande skäl till att han tog avstånd från denna.35
34 Redan i slutet av 1910-talet och i början av 1920-talet gav Axel Andersson uttryck för
sin uppfattning av olika former av ritualer inom Svenska kyrkan. År 1919 skriver han om återinvigningen av en kyrka då en procession med ärkebiskopen och de präster som assisterade hade gått in i kyrkan. Andersson beskriver det som ett »Karlssonnevalståg« och det var något han inte förknippade med »den fattige, blodbestänkte, törnekrönte Nasaréen«. (Dahlén 2004, 139). Dahlén skriver att Anderssons »kamp mot ritualism och religiösa ceremonier var en av orsakerna till att man inom SMF började se dop och nattvard som mindre viktiga« (ibid. 140). 35 De uppfattningar i lärofrågor inom Pingströrelsen som Axel Andersson vände sig
mot var bland annat följande: Inom rörelsen talade men om »full frälsning« vilket innebar att man vid omvändelsen fick kraft att motstå frestelser att synda; förkunnelsen var emellertid inte sällan sådan att man kunde uppfatta den som en syndfrihetslära. Med full frälsning kunde man också mena att man dessutom var vuxendöpt och andedöpt. Vissa tjänster i en pingstförsamling fick inte besättas av medlemmar som inte var andedöpta. Man ansåg att det var obibliskt att inordna församlingar i en mänsklig organisation (ett samfund). ‒ Axel Andersson ansåg också att styrelseskicket i pingstförsamlingarna hade diktatoriska inslag.
59
