Anderssons argaste motståndare hörde hemma inom fromhetsriktningar och teologiska traditioner som man inte ville bli associerade med. Med andra ord är det troligt att Haglunds och en del andra pingstinriktade gruppers kritik fick motsatt effekt gentemot vad man trott och hoppats. Många valde nog Andersson i hoppet om att han skulle vara den starka man som kunde ta itu med de splittrande krafterna i församlingarna, trots att man inte delade hans bibelsyn. (Dahlén, 346)
Axel Andersson skriver i ett brev i slutet av juli 1930 att vem som än hade blivit vald till missionsföreståndare hade fått svårigheter i den anarki som råder. »Jag fruktar, att Förbundet i alla händelser icke hade kunnat hålla ihop. Vi ha låtit det gå för långt på utförsbacken« (Dahlén, 356). Formuleringen ger intryck av att Andersson ändå trodde sig om att klara av uppgiften och att han sannolikt visste hur han skulle gå till väga. Att Axel Andersson blev missionsföreståndare väckte inte bara indignation inom Missionsförbundet utan också inom Pingströrelsen. I början av år 1931 höll Lewi Pethrus ett föredrag i Filadelfiakyrkan i Stockholm om Pingströrelsens ställning till andra kristna. Där citerade han flera avsnitt ur Präster och profeter och menade att de bevisade att Axel Andersson var en »fullblodig bibelkritiker« (Dahlén, 358). Axel Anderssons bok Präster och profeter gjorde att många av de pingstbetonade protesterade mot missionsstyrelsens förslag att han skulle bli missionsföreståndare och detta orsakade givetvis oro i flera av de församlingar där det fanns grupper av pingstbetonade medlemmar. Tankar fanns här och var att man skulle lämna förbundet om Andersson blev vald. Sannolikt hade distriktsföreståndarna rekommenderats att i sina rapporter inte nämna någonting om föreståndarvalet, vilket gör att vi inte vet särskilt mycket om hur de pingstbetonade runt om i landet reagerade, men av de debatter som ägde rum från slutet av år 1929 och fram till valet vid generalkonferensen, drar vi slutsatsen att Andersson insåg att kampen mot de pingstbetonade och mot Pingströrelsen skulle bli en viktig uppgift för honom som missionsföreståndare. Denna kamp kom att innebära att kritiska uttalanden i tal och skrift riktades mot Pingströrelsen och de pingstbetonade, och att distriktsföreståndarna genom besök och brevväxling övervakade utvecklingen i församlingar som ansågs drabbade. Dessa åtgärder kom av de pingstbetonade att uppfattas som provokationer och torde ha orsakat att somliga lämnade förbundet. Efter hand ökade trycket på de 62
