BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB
BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB
Speciellt under punken var det populärt att på plattorna skriva: Den här skivan ska spelas HÖGT! Den devisen kunde ha varit skräddarsydd för Black Rebel Motorcycle Club, monotonins och den höga volymens riddare!
med att Black Rebel Motorcycle Club är en trio svårmodiga snubbar. De fnissar, skämtar och …mumlar. De är helt enkelt helt värdelösa att intervjua. Men det har ändå blivit bättre än det var för ett år sedan. Nu har de fått in tekniken så gott det går och har nog insett och accepterat att de kommer aldrig att bli mer spirituella i mötet med journalister. Jag ber om ursäkt för att en text om Black Rebel Motorcycle Club inleds med att berätta om hur de tre beter sig under intervjuer. Men det är relevant eftersom varje text som skrivits om bandet i Sverige och England har kommit att handla om hur svartsynta och svåra de är att ha att göra med. Där andra musiker kan verbalisera det de tänker och känner, där har Peter Hayes, Nick Jago och Robert Turner ingenting att komma med. Allt de har att säga kommer fram i det röda flammande skenet på scenen, i manglandet och på skiva. Egentligen är det underligt att de ställer upp på att om och om igen prata med rockjournalister när det är så jobbigt. Men nog om det nu. För det de trots allt säger rimmar ändå väl med musiken. De pratar om energi, om att få ut allt man känner och sen gå vidare. Det handlar inte om politik även om de har fått stämpeln som ett politiskt band. – Nej, det är inte därifrån vi kommer. Det handlar om ilska som finns här inne (pekar mot hjärtat). När det gäller den känslan då betyder ord ingenting. Det ska bara ut, säger krullbollen och basisten Robert Turner och fortsätter:
– Allt handlar bara om att få ut det som kommer in i skallen. Precis som det känns första gången. Det är klart att någonstans handlar det också om att vi är jävligt missnöjda med hur vi lever. På det sättet är varje låt väldigt personlig. Men speciellt mörka är vi inte. Det är bara något som den brittiska pressen bestämt sig för. – Det finns ju lika mycket mörker som hopp i våra liv, inflikar den tystlåtne brittiske trummisen Nick Jago. Det är klart att vi är medvetna om att vi är kända för att vara tjuriga och då blir vi ju ännu mer aviga i såna här lägen. Det kanske blir så att vi inte ger en enda intervju i framtiden. ”The blackout period”! Hur det än blir med det är nya skivan Take Them On, On Your Own en skrammelfest. Den är lite,
framtid, och vi kan bara hoppas att de lyckas bibehålla sin romantik i den tuffa musikbranschen. Att inget stort skivbolag kommer in och försöker produktifiera romantiken. För då blir det lätt enbart en kliché. Jag träffade Helena, Martinique, Danyal, Ola och Per för ett litet prat i det gröna efter deras spelning på Kalas i Malmö. De är mitt uppe i inspelningen av debutalbumet, som produceras av Christoffer Lundqvist (Brainpool m.m) – Ambitionen är som det alltid varit, att erövra världen, skrattar Danyal. Att nå ut till så många som möjligt, och få möjlighet att utvecklas så mycket som möjligt. – Ja, fast vi måste alltid komma ihåg vilka vi är, hålla fast vid det vi har och inte låta någon annan styra oss, fyller Helena i. För Sandy Mouche ligger en av de stora
utmaningarna i att bibehålla det romantiska i en värld som ter sig mindre romantisk för var dag som går. – Man måste försöka göra de saker man gillar att göra, som inspirerar en, förklarar Martinique. – Jag ser alla problemen, och hur mycket det är som är konstigt i världen, och det hjälper mig faktiskt att sätta mig in i den idyll vi ofta beskriver. Hade hela världen varit en idyll hade jag förmodligen varit sexistisk eller nåt, säger Helena med ett gapskratt. Vem Sandy Mouche är för bandmedlemmarna varierar ganska mycket. Martinique och Helena är överens om att det är en tjej som går sina egna vägar; Per tror att det är hon som hjälper honom rodda med trummorna eftersom ingen annan gör det; Danyal håller med Per, det var nämligen han som lämnade roddandet åt henne
GLÖM DET DÄR
AV MARTIN RÖSHAMMAR
FOTO MICHAEL LOKNER
lite mer lättillgänglig än den hyllade debutskivan, och förutom de solklara Jesus & Mary Chaininfluenserna finns här också flirtar med så olika band som Oasis, Joy Division och Pixies. Målet var att - som det brukar heta - få fram livekänslan. – Ja, och det lyckades. Det gällde att få fram det rätta tempot, den rätta attacken. Vi nådde dit genom att vi hade kompisar som fick lyssna på våra repetitioner, den energi som de visade smittade av sig på oss, säger Peter Hayes (som delar sången med snarlikt sjungande Robert Turner). – När energin kommer slår hjärtat snabbare och då spelar man på rätt sätt. Vi kände ingen press alls, det kanske låter konstigt men så var det. Det var bara så intensivt och så mycket känsla. Det förde oss framåt utan att fokus försvann från tanken att spela rock’n’roll. Det ska vara högt och så många som möjligt ska höra det, säger Robert Turner i en pratattack. Och högt är det. På Stockholmsklubben Debaser, inför branschfolk och stamgäster på skivbutiken Pet Sounds, gör Black Rebel Motorcycle Club en lååång och exklusiv spelning i slutet av augusti. De lirar i nästan en och en halv timme, kanske inte helt smart när det rör sig om monotont muller, men i alla fall! Men det som etsar sig fast mest av allt är hur välplanerat allt är, de vet precis hur de vill se ut på scen. De rör sig inte mycket, de säger inte mycket och varje gest är sparsmakad. Det enda som inte är sparsmakat är volymen. Det är så högt att den garagerockande fantasten Joakim Eriksson, trummisen i Nomads står och hänger vid baren, långt ifrån scenen. Då är det högt! Men det monotona och det högljudda gör också att Black Rebel Motorcycle Club med små, små medel lyckas få fram en nästan magisk stämning i sina mest skramliga stunder. Det är då allt stannar upp, det är då rock är det viktigaste i hela världen. Och det är ju det vill ha, eller hur? MARTIN RÖSHAMMAR
denna dag. Gitarristen Ola står för det mest ambitiösa försöket: – Bandet är Sandy Mouches själ som står och fladdrar på scenen, och när man hör Sandy Mouche ska man få denna känslan. Känslan av att allt, på något mystiskt sätt, och mycket elände, trots allt står rätt till, och att romantiken och kärleken aldrig kan kvävas. ”Then we get cold we cuddle up in our apartment I change my socks we drink hot coco with cream, I hold you tight under the blanket so warm and we just stay there til next morning” Sandy Mouche
Måste livet vara svårare egentligen? Alla borde få ynnesten av att vara Sandy Mouche för en dag. JOHAN OLSÉN
la musik
|
9
