danko jones ÄR ARG. FÖRBANNAD. URSINNIG. BLODET KOKAR OCH HAN SVETTAS BLOD. AV ERIC FALLANDER
om 15-åring hanterade han sin inneboende ilska genom att lyssna på heavy metal. Som vuxen hanterade han den genom att ge sig ut på vägarna och svära och trakassera bilister. I dag får han utlopp för ilskan genom att spela ur sig den på rockklubbar runt om i Europa. För Danko Jones är rocken terapi, och det fungerar. Men nu har vreden börjat komma tillbaka igen. Starkare än någonsin. Och resultatet är en argare, hårdare och farligare Danko Jones och ett album som heter We Sweat Blood. Jag träffar honom över en läsk under en snabbvisit i Stockholm där han berättar om vreden, ilskan, om raseri och ursinne. Det var här i Stockholm som nya albumet mixades. I Polar Studios, mitt under Europaturnén. Praktiskt. Så arbetar Danko Jones - snabbt och effektivt. – Vi var klara med inspelningarna två dagar innan turnén, så det var ett hektiskt sätt att göra det på. Man hör om band som tog sex månader på sig att spela in på nån strand i Bahamas du vet. Jag tror att om vi gjort det så skulle musiken låta skit. Nu är den är född och gödd i en miljö full av press och ångest och frustration. Om man
S
10 | la musik
ger sig för mycket frihet eller för många valmöjligheter så blir resultatet därefter. Är man Tori Amos eller Sting så är det säkert jättebra ta det lugnt, skriv några låtar som får folk att somna - men det vill inte vi, vi vill skriva låtar som får igång folk. Lyssnar man på plattan känns den mycket hårdare, tror du att det är ett resultat av den här pressen du beskriver? – Jag tycker det. Låtarna är mer aggressiva än på förra plattan, och argare. Det är för att det enda vi gjort sedan förra albumet är att turnera, och det är en frustrerande livsstil som är hektisk och snabb. Man är aldrig någonstans särskild länge och efter ett tag tär det på en. Så hade vi det hela förra året och resultatet blev låtar som speglade det. Hektiskt och snabbt, bara gå in i studion, spela in låtarna och dra. Danko sitter med en packad resväska bredvid sig under intervjun. Han är på väg till Amsterdam. Han kom till Sverige 36 timmar tidigare från Tyskland och senare i veckan ska han vara i Paris. Detta är hetsen han pratar om. Det har fött frustration som fött ny smak för metal som i sin tur färgat av sig på musiken. – Hur mycket jag än älskar förra albumet Born A Lion ville jag bli hårdare och mer aggressiv, precis som jag sa beroende på en livsstil som
födde ilska. Det plus att jag har lyssnat på mycket metal de senaste fem åren, mer än jag gjorde som ett metalhead när jag växte upp. Jag har kommit till en punkt där det går så snabbt att jag är beroende av den sortens ilska nu. Jag lyssnar på det så mycket att det förr eller senare var tvunget att gå igen i musiken. Born A Lion innehöll gamla låtar som vi spelat ett tag innan vi spelade in dem, men de nya låtarna är direkta - vi skrev dem, vi spelade in dem och vi stack på turné. De var inte “road-testade”, vi hade inte spelat dem kväll efter kväll och börjat fundera kring dem. Det hade vi ingen tid med, utan vi bara gjorde vad vi hade och vad vi hade var ett tyngre stycke låtar. Och nog är nya plattan We Sweat Blood hårdare och aggressivare. Rötterna är visserligen fortfarande bluesen och soulens, men tonerna är desperata, angelägna, det är musik som trånar och kräver uppmärksamhet med oöverträffad frenesi. Och visst är det sjysst med musik som får lyssnaren att vilja slå sönder saker och samtidigt sjunga med i refrängerna. Texterna fortsätter att handla mycket om kärlek om kvinnor. Danko Jones ber inte om ursäkt för något i sina texter och när han sjunger om sig själv är det ofta med en kaxig attityd som upphöjer honom själv till oslagbar, en gyllene gud, en sexmaskin. Men på samma gång kan de vara självspäkande, som om han slutit en pakt med Djävulen och vet att han kommer att få betala priset. Redan på öppningsspåret uttrycker han sin kärlek med “I wanna burn in hell with you”, och på låten Home To Hell konstaterar han “I know where I’m going, I’m going straight to hell”. De mörka krafterna finns där, demonerna ger sig till känna allt oftare. Det är något i blodet hos honom, kanske ända inne i märgen. Danko Jones är i lågor, hetlevrad men kallblodig, med själen på kylning. Jag tänker på Brad Pitts rollfigur Tristan i filmen Legends Of The Fall där Pitt efter att ha överlevt en dust med en björn har nåt mystiskt förbund med björnen. Hans rotlöshet och rastlöshet förklaras av “björnen i honom”. Danko Jones har ett annat rovdjur i sig. Jämte smeknamn som The Mango Kid och Dr Evening kallar han sig The Brown Panther. Hälften människa, hälften panter. Det är bilden av sig han projicerar, och det klär honom väl. Det är pantern i honom som ryter. Man kan ta pantern ur djungeln, men man kan inte ta djungeln ur pantern liksom. Som Bagheera, fast med Baloos rytm och Shere Khans vrede. Nattdjur, kattdjur, jägare. “Sover med öppna ögon” som han påpekar i titelspåret. Men det är inte bara turnélivet som gnager. Ilskan ligger djupare än så och det krävs inte mycket för att få honom uppjagad. Även när han pratar om sitt hemland Kanada blir han upprörd. Upprörd för att det tog dem sex år att åstadkomma vad de lyckats med i Europa på bara två år. Upprörd för att det finns cirka 15 ställen att spela på i hela landet, det till ytan näst största landet i världen för övrigt. Upprörd för att den
