Medlemmarna i Sprängbataljonen hade så långt vi vet bakgrund och erfarenhet från främst Frälsningsarmén, Metodistkyrkan, Baptistsamfundet, lågkyrkliga missionsföreningar samt Helgelseförbundet, och vi kan räkna med bidrag från alla dessa i rörelsens tro, lära och spiritualitet, liksom i de enskilda medlemmarnas fromhetsliv.
Karl Dufberg Karl Gustaf Dufberg växte upp på Gotland och flyttade i juni 1884 till Stockholm. Han var metodist och i Stockholm anslöt han sig till S:t Peters metodistförsamling. Han kom snart i kontakt med Frälsningsarméns verksamhet i staden och han »förnam strax att Herren var där ibland dem«. (Frälsningsarméns första offentliga möte i Stockholm hade hållits den 28 december 1882.) På vardagskvällarna gick Karl till Frälsningsarméns möten och på lördagarna och söndagarna till sin egen församlings sammankomster. Vid en bönenatt – ett armémöte i Florakyrkans nedre sal – fick Karl vara med om en upplevelse, som han åtminstone senare betraktade som sitt andedop. Det var en stund, som jag ej har glömt. Ett himmelskt ljus kringsken mig och en kraft förnam jag närma sig mig. Den kom allt närmare och närmare till dess jag kände den röra vid mitt hufvud; hvarefter en ström af kraft, hvars innehåll jag tyckte vara idel salighet, spred sig sakta nedåt hela kroppen ända ned i tåspetsarne. Men det var ej slut därmed. Kraftströmmen fortfor att strömma och till slut tyckte jag mig blifva sakta lyftad uppåt, då en öfvertygande tanke for genom min själ: »denna kraft botar de sjuka«. Därefter kom jag till mig och var öfversvinneligt lycklig; och sedan dess har jag bedit och smort många sjuka med olja i Herrens namn och många blifvit helbregda.
Andedopet gjorde att han ville göra mer för Gud och han började på sin fritid göra sjukbesök och gick omkring i olika hus, där han vittnade, läste bibeln och bad, spelade och sjöng och delade ut traktater. En tid senare bestämde han och en kamrat att de skulle besöka stadens alla krogar för att propagera för nykterhet. Jag tyckte mig vara skyldig att varna alla människor för synd och tillsäga dem, att Jesus snart skulle komma för att hämta sin brud. Jag bekymrade mig mycket över det: att jag ej skulle kunna göra något för Jesus; – så snart tänkte jag Han skulle komma.
Han kände sig vid den här tiden kallad att bli en »Kristi budbärare« på heltid, men han kunde inte tänka sig att bli predikant i något samfund 15
