Helbrägdagörelse Redan innan andeutgjutelsen i Eskilstunakåren hade Carl Söderström fått uppleva helbrägdagörelse genom tron enligt hans eget vittnesbörd. Händelsen inträffade sannolikt i början av år 1893: Herren [lät] en svår reumatisk feber och värk drabba mig. Den första tillförsigten till Gud och den inneliga glädjen hade småningom minskats. Jag kunde ej helt söka Herren, som skriften lärer, Es. 41: 10, utan sökte mänsklig hjälp. Febern hade dock släppt mig, men icke värken. Jag var nära att blifva krympling, hvilket jag redan delvis var, då läkare förklarade mig vara obotlig. Just då frågade mig någon: »Men huru tron I på Gud?« En ljusglimt af hopp och tro uppgick för mig. Jag sökte Herren och blef smord med olja i Herrens namn, Jak, 5: 14, 15, och när jag uppstod från bönen, var jag återställd från min sjukdom; ja, på en liten stund gjorde Jesus mig helbregda. Lofvadt vare därför Herrens namn! (Andeutgjutelsen)
Vi har tidigare tagit del av skildringar av helbrägdagörelser i kårer där Karl Dufberg varit ledare (se t.ex. s. 21). Inom Sprängbataljonen bad man för sjuka och smorde dem med olja. Anders Edmundh skriver att »troshelbrägdagörelse inträffade ofta«, och Karl Dufberg skriver, att han efter sin andedopsupplevelse »bedit och smort många sjuka med olja i Herrens namn och många blifvit helbregda« (Andeutgjutelsen). När Karl intervjuades av Östgöten våren 1899 berättade han att »vi kunna under förutsättning af tro bota sjuka och lemmalytta genom bön under begjutning med olja«. Karl tyckte sig förstå att den kraft han upplevde i bönemötet i Florakyrkan när han blev andedöpt skulle kunna bota sjuka. Vid den tiden var F.A. Boltzius’ verksamhet som helbrägdagörare känd. Han hade under perioden maj 1884 till augusti 1885 vistats i Stockholm, något som Karl knappast kunde ha undgått att uppmärksamma och som kan ha gett honom inspiration att förknippa den kraft han upplevde med helbrägdagörelsens gåva. Vi kan nämna att Johan Ögrims son Tobias i början av år 1893 blev svårt sjuk. Denne var i förskoleåldern. Han blev »behandlad« av Boltzius som då var i Stockholm och »sjukdomen blef genast häfd«, men som följd av sjukdomen hade han drabbats av andra sjukdomar, som snabbt förvärrades och föräldrarna tog kontakt med Boltzius igen. Tobias blev behandlad en andra gång »för andra gången för hwar och en af dessa menliga följder, och efter några dagar war gossen fullständigt återställd«. Det var Johan Ögrim som hade kontaktat Boltzius före det andra besöket. Denne hade svarat att 151
