Församlingen där ansåg sig redan fulltalig. Så snett kan det gå. Det är inte att undra över att hela rörelsen så småningom dog ut. De här vännerna, som inte hade något andligt hem, slöt upp bakom mig. Vi började med verksamhet på många platser i socknen. (Gustafsson s. 33-34)
Den som berättar är Harald Gustafsson, pastor under flera år i pingstförsamlingen Smyrna i Göteborg. Han var evangelist i baptistförsamlingen i Tierp första halvåret 1921.
Sommarmöten Efter år 1901 talades inte längre om årsmöten utan de årliga samlingarna som liksom tidigare ägde rum på sommaren kallades sommarmöten. Dessa kom att betyda mycket för sammanhållningen mellan medlemmar på olika orter. Daniel Hallberg skriver om dem: Varje sommar hade man som regel en större sammandragning, ett stormöte. Det hölls någon gång i Norrköping men annars vanligtvis ute på landet i Södermanland eller Uppland. *<+ Vid dessa tillfällen brukade man bryta sin isolering och inbjuda utomstående att deltaga. Trots avsaknad av offentlig verksamhet hände att nya vänner genom personlig påverkan blivit vunna för Gud och kom med. Dessa brukade då döpas vid stormötena. Under mer än ett halvsekel har man fortsatt att samlas på detta sätt i det tysta, och än i dag [april 1953] existerar en liten kvarleva av den forna Sprängbataljonen. (EH 15/4 1954)
Ett eller flera av sommarmötena anordnades vid Skälsta gård utanför Uppsala (intervju, Johannes Fredriksson). Ett möte ska ha hållits under eftersommaren 1907 i Valla, ca 10 km öster om Katrineholm: På inbjudan av broder N[ils] G[ustaf] Säfström hölls i lördags och söndags en högtidsfest vid Valla, och ett 40-tal trossyskon från Stockholm, Uppsala, Norrköping och Nyköping hade hörsammat inbjudningen. Böne- och tacksägelsemöten begynte på lördagen och fortsatte på söndagen från kl. 7 f. m. till kl. 3 e. m. med någon rast för måltid. Under dessa möten verkade Herrens Ande på ett förunderligt och kraftigt sätt med sång och tal i Anden. Davids 33 psalm och 113 psalmen sjöngos i Anden till mycket härliga melodier, och Jes. 43 kap. och Davids 23 psalm uttalades på tungomål. Sällt det folk, som förstår jubelklangen och icke tager anstöt, då Herrens röst ljuder i nordanland! (Söderholm s. 366)102
102 Troligen har Söderholm hämtat citatet från Närkes-Bladet någon gång efter 9/8 1907.
Söderholm skriver i en fotnot att »dessa möten voro, enligt vad författaren fått sig meddelat, troligen anordnade av *<+ ’Sprängbataljonens’ vänner«.
170
