Per-Olov Skoog, pastor i Pingströrelsen, minns från sin barndom: Hjälmsätter var varje midsommar samlingsplats för Sprängbataljonen. Då var det stormöten i lövad loge och medlemmar kom från stora delar av vårt land. Bl.a. minns jag en del som kom från Göteborg, Uppsala, Tierp, Stockholm, Norrköping, Nyköping m.fl. platser. Man hade egen sångbok och fana. Det var livliga möten med sång, bönebrus, profetiska budskap, dans i anden osv. Vi barn var med, mest som åskådare, då vi tyckte det var roligt att titta på »tanterna o farbröderna« som var så engagerade i sin relation till Herren. Atmosfären var fylld av Guds Ande och skrämde oss inte på något sätt, det är i alla fall min minnesbild av det hela. Senare delen av 40-talet minskade antalet tillresande och då hölls mötena i »salen« (= finrummet) hos Kaleb [Skog]. (e-brev, Per-Olov Skoog)
Sven Skog skriver att »de höll på i timmar med sång, bibelläsning, predikan, bön, från morgon till kväll, flera dagar i sträck« och Eva-Brita Skog att »mötena avlöste varandra med uppehåll för mat- och kaffeservering. Logi ordnades på logen.«105 Det sista sommarmötet hölls 1960 vid Hjälmsätter (intervju, Eva Andersson).
Exempel på profetior efter år 1901 Vi har haft tillgång till ett antal profetior från perioden efter år 1901, tre finns nedtecknade i Johan Skogs anteckningsbok och sammanlagt sju profetior från 1946 och 1957 från Björkvik har vi fått ta del av genom Sven Skog. Det var vanligt att profetiorna skrevs ner, vilket förutsätter att den som profeterade talade relativt långsamt, att någon stenograferade eller att flera skrev och efteråt jämförde texterna och kanske enades om en gemensam version. Hildegard Nilsson från Stockholm stenograferade vid åtskilliga sommarmöten i Hjälmsätter.
105 Bolstervar fylldes med halm och lades ut på de golvytor som hade gjorts i ordning
för kvinnorna respektive männen. Trots de välfyllda programmen blev det tillfälle för ungdomar att träffas och lära känna varandra. Deltagarna var öppna för syner och en morgon kunde en kvinna berätta att en ängel hade gått runt bland bäddarna där kvinnorna låg och välsignat dem. Men Eva Säfström visste bättre. Hon och Kaleb Skog hade tagit en promenad sent på kvällen och kommit tillbaka när alla, som hon trodde, hade somnat. Hon hade tagit på sig sitt vita nattlinne och hade letat efter sin tomma bädd genom att känna lite lätt på varje bädd tills hon fann en som ingen låg i och som alltså var hennes (intervju, Eva-Brita Skog).
172
