Dan. 10: 9),12 samt fick då se en syn, hvilken hon sedan berättade för oss. Det var ett underbart bönemöte och jag skall sent glömma det. (Andeutgjutelsen)
Elisabeth Jonsson skriver att hon hösten 1893, då hon nyligen hade blivit medlem i Frälsningsarmén, fick »höra talas om att några syskon i Herren hade begyndt gå tillsammans för att utbedja den Helige Andes döpelse« (s. 144).
Karl Dufberg kommer till Eskilstuna Evald Malmström skriver 1932: Till Eskilstuna kår kom i december 1893 kapten K. Dufberg, som närmast förut med framgång fört befäl över Stockholms II:a kår. Han hade rykte om sig att vara djupt andlig och rikt begåvad. En del personer med förmåga att pröva andarna, som lärt ingående känna Dufberg, hade emellertid *<+ hos honom tyckt sig iakttaga vissa tecken på överspändhet och andlig självsäkerhet, som de fruktade skulle kunna leda honom på villovägar. Dessa drag voro dock icke så utpräglade att det fanns skäl för Dufbergs ledare att hysa misstankar mot honom. (Malmström s. 182; Kjäll s. 189)
Karl Dufberg tog befälet över kåren i Eskilstuna torsdagen den 30 november 1893, vilket var två eller tre månader efter Julia Dahlgrens andedop. Karl skriver att mitt första möte här var godt och soldaterna tycktes hjärtligt glada öfver att jag och löjtnant Zandin kommit till deras stad. Musiken gjorde sitt bästa, Guds ande verkade och en själ gaf sig åt Gud. Lördagskvällen bådo vi med 10 och söndagen med 17 syndare. (Str 13/1 1894)
Kåren hade något fler än 250 soldater. När han hade kommit till Eskilstuna fick han veta att någon i kåren hade bett Gud sända honom dit. Vid sin sida i ledningen hade Karl en assistent – först Konrad Zandin och sedan A.P. Jansson. Julia Dahlgren var nu kårens fanjunkare, vilket innebar att hon hade högst rang bland kårens underbefäl.13 Att 12
Dan. 10:9: »Och jag hörde ljudet af hans tal; och när jag hörde ljudet af hans tal, dignade jag af vanmagt ned på mitt ansigte, med mitt ansigte mot jorden.«
13
»En kårs tre förnämsta underofficerare äro fanjunkaren, som är ansvarig för det andliga arbetet och under officerarnas bortavaro för befälet över kåren, samt skattmästaren och sekreteraren« (Malmström s. 290). Beteckningen underofficerare användes dock inte vid 1800-talets slut. Då talade man om underbefäl. Även beteckningen befälhavande officer ändrades till kårledare. »Det rörde sig ju om tjänaruppgifter, inte befälsutövning« (brev Sven Nilsson).
23
