1. Inledning
I december 1893 kom kapten Karl Gustaf Dufberg till Eskilstuna för att bli ledare för Frälsningsarméns kår i staden. Där mötte han Julia Dahlgren – kårens fanjunkare – som i en liten bönegrupp hade fått uppenbarelser i form av syner. När Karl hade sitt första enskilda möte i kåren fick hon en syn som blev början till en väckelse där flera blev andedöpta och åtskilliga begärde förbön till frälsning. Våren 1894 lämnade Karl och Julia Frälsningsarmén för att bli ledare för »Herrens här« eller »Sprängbataljonen« efter att Julia hade fått en syn med en sådan uppmaning. Karl och Julia gifte sig en tid därefter. Karl och Julia uppfattade att rörelsen – utifrån syner, profetior och vad Bibeln säger om »ändens tid« – skulle få uppleva en snabb tillväxt, men tillströmningen av medlemmar blev inte uppseendeväckande hög. År 1899 hade Sprängbataljonen ca 425 medlemmar, inklusive provmedlemmar, i nio församlingar, Eskilstuna, Stockholm, Göteborg, Linköping, Norrköping, Jönköping, Nyköping, Uppsala och Katrineholm.1 I slutet av år 1901 gjorde Karl sig skyldig till en allvarlig synd och rörelsen upplöstes. Den fick emellertid en fortsättning i en gemenskap under namnet »Fridsvänner«, men mellan medlemmarna i den decimerade skaran gällde ändå benämningen »Sprängbataljonen«. Det är svårt att ange en tidpunkt då den »nya« Sprängbataljonen inte längre existerade, dvs. då det inte längre fanns några personer som räknade sig som medlemmar. I Norrköping hölls möten så sent som i början av 1960talet hemma hos Anna Fredriksson, en av Sprängbataljonens pionjärer. Många kom att ansluta sig till andra församlingar kortare eller längre tid efter att de hade lämnat Sprängbataljonen. De flesta blev medlemmar i baptistförsamlingar och i pingstförsamlingar när sådana bildades en bit in på 1900-talet. Vi har valt att använda beteckningen »Sprängbataljonen« som namn för den rörelse som fanns även efter krisen 1901/02 samt som samlingsnamn för de båda rörelserna före och efter densamma. 1
Dessutom bedrevs verksamhet år 1899 på tre platser på landsbygden. Vi betraktar dessa som utposter, och tror att två av dem är Björkvik i Södermanland och Flistad i Östergötland (utposter till församlingarna i Norrköping resp. Linköping).
7
