Linköping Det var Oskar Baer som fick förtroendet att bilda en församling i Linköping. Han hade varit bosatt i staden och när Frälsningsarmén den 3 oktober 1886 öppnade en kår där hade han blivit medlem: Frälsningsarmén ryckte in i Linköping i söndags, då möten höllos hela dagen i den för sådant ändamål förhyrda lokalen Wernerska trädgårdens teater. På aftonen togs 10:öres entré, men full blef lokalen ändå. Mycket war tilltalande samt wärdt att höras och ses. Hit hörde först och främst messingsmusiken från Norrköping. – Fröken Hanna Ouchterlonys tal war delwis utmärkt. En ung man från Norrköping, hwilken egde en särdeles wacker röst, hänförde alla med sin sång. Likaså en liten söt qwinnlig kadett. *<+ Der sågs också kapten Jansson från Norrköping. Slutligen ingenjör Baer och hederlige gubben Moberg.50
Första gången Linköpingstidningarna innehöll något om Sprängbataljonen i Linköping var måndagen den 17 december 1894 då, som vi redan nämnt (s. 61), en notis i Östgöten meddelade att »Sprängbataljonen förbereder ett anfall mot Linköping. Ett möte hölls härstädes i lördags afton, dock inom slutna dörrar.« Tidningen skriver några dagar senare att Oskar Baer under den gångna veckan hade haft enskilda möten »här och der i husen«. Vi har inte funnit några uppgifter om när Sprängbataljonen höll det första offentliga mötet i Linköping, men av följande artikel från början av februari 1895 kan man förstå att mötesverksamheten hade pågått en tid. »Sprängbataljonen« – som sjelf kallar sig »Herrens här« och i dagligt tal nämnes »Sprängen« – fortsätter alltjemt sin verksamhet i Linköping, icke utan framgång, säges det. Åtminstone äro dess möten, hvilka hållas flere gånger i veckan å goodtemplarlokalen i frkn Hvitfelts gård vid Ågatan, särskilt om söndagarne mycket talrikt besökta, och bland bataljonens anhängare lära finnas åtskilliga, som förut tillhört frälsningsarmen, men sedan slutit sig till den ännu längre gående »Sprängen«. 50
I Stridsropet 30/10 1886 finns en rapport från Linköping. Där kan man bl.a. läsa följande: »Bland annat uppträder den af Linköpingsboarne så väl kände gubben Moberg och vitnar. Han har varit en veteran i satans tjänst. Nu vitnar han: ’I kännen alle Mobergsgubben, som fordom var en slaf under bränvinet och låg i rännstenarne. Här står han nu fullkomligt frälst. Jag har ej på lång tid besökt en krog förrän i går, då jag gick dit för att tala med dryckenskapens trälar om den stora nåd Gud har bevisat mig.’«
85
