Bazar Masarin 2022:1
Susanne Sandström
Vuxenvärlden vill skapa trygga barndomsvärldar för barn. Barn ska skyddas (hållas borta) från presumtivt farligt och skadligt. En del vuxna ser att innehåll i barnlitteraturen kan vara farligt och skadligt. Ska barn skyddas från allt farligt och skadligt, ja tom från det som kan upplevas som obehagligt? Finns det böcker som är olämpliga för barn?
små grejerna i vardagen, avbrotten i rutinerna, förflyttningarna som leder till att något kärt tappas bort. Berättelserna man skriver måste handla om känslorna och relationerna. Är det viktigt att det finns böcker som behandlar svåra ämnen? Om de behövs, varför behövs de? De är bara svåra eftersom vi inte är vana att prata om dem. Därför måste vi börja göra det så att vi får en vokabulär för att närma oss dem.
Barn lever i denna värld. Jag tror inte att barn skyddas från det svåra genom att inte prata om det. Den bästa barnlitteraturen är den som lyckas sätta ord på det svåra. Den som hittar sätt att beskriva världen men från ett barns perspektiv.
Hur långt kan man gå vad gäller realism i barn- och ungdomsböcker? Kan allt som barn upplever i verkliga livet skildras eller gestaltas? Finns det något som man ska undvika att skildra och gestalta? Hur tänkte du när du skrev Kitoko (i jämförelse med Mai betyder vatten)?
Böcker för barn och ungdomar som behandlar, innehållsmässigt/tematiskt, så kallade svåra ämnen – död, missbruk/misshandel/ vanvård/utsatthet/fattigdom, kris/konflikt/ krig – kan vara viktiga för de barn som behöver dem (eller för att visa hur världen är beskaffad för vissa barn/ungdomar). Böckerna kan vara en spegel eller ett fönster. Vad ska man tänka på när man skriver dessa böcker? Behöver man tänka olika beroende på målgrupp/ålder? VAD tänker man på om man på något sätt närmar sig dylika teman i sina verk (text och bild)?
Vad är realism? Allt som man tänker att ett barn skulle ha svårt att hantera har även vuxna svårt att hantera. Vissa saker, vissa händelser är traumatiserande, speciellt beroende på hur man berättar. Att se en video där någon dödas är traumatiserande. Men att läsa om känslorna som uppstod kring förlusten kan vara helande. Det som skiljer på de båda situationerna är perspektivet. Vi pratar om ett dödsfall, det ena bara sprider traumat, det andra handlar om beabetning och helande. Vuxna är barn, men de förväntas inte vara känsliga. Barn är människor men de förväntas inte förstå världen eftersom de är känsliga.
Alla livets ämnen har samma slags allvar eller behöver behandlas med samma slags allvar som när man beskriver uppenbart traumatiska händelser som krig etc. Jag tror att om man ska skriva om krig så är det inte bomberna som faller som är det viktiga att prata om, det är de 91
