CHARLES MINGUS
charles mingus H
an föddes den 22 april 1922 och växte upp i den mångkulturella stadsdelen Watts i Los Angeles. Med en svart farfar, vit farmor, kinesisk morfar och svart mormor var han själv en sorts rasbiologisk blandfigur. Han var ljus i hyn men såg sig ändå som svart, samtidigt som han inte drog sig för att kalla mörkare medmusiker för ”niggers”. Mingus var en människa full av självmotsägelser, hårt präglad av att varken vara det ena eller det andra, varken svart eller vit. På gott och ont. För just utsattheten, en beskärd del av orättvisa och rasförtryck, skapade den enorma ilska som var hans kanske allra viktigaste drivkraft. Till Hentoff säger han:
”
It’s not only a matter of color any more. It’s getting deeper than that. I mean it’s getting more and more difficult for a man and a woman to just love. People are getting so fragmented, and part of that is that fewer and fewer people are making real effort any more to find out exactly who they are and to build on that knowledge. Most people are forced to do things they don’t want to most of the time, and so they get to the point when they feel they no longer have any choice about anything important, including who they are. We create our own slavery.
Förmodligen var detta mycket laddade ord för Mingus, kanske till och med ett slags personligt bokslut. De återges i Gene Santoros spännande biografi Myself When I Am Real - the Life and Music of Charles Mingus (Oxford 2000) och leder oss rakt på kärnan i Mingus konstnärskap: frigörelsen. Han ville slå sönder alla bojor – sociala, politiska, psykologiska och kulturella – och övervinna alla sina begränsningar. Han ville skapa ett fritt jag för ett fritt
174 | la musik
skapande. Men det är inte fråga om någon slapp, diffus eller trevande frihet. Snarare en tillkämpad, krävande och frustande frihet. Lyssna på nästan vilken som helst av Mingus inspelningar och du förstår varför – musiken lever sitt eget dramatiska liv, den är bångstyrig och sprakande, aldrig någonsin klen, alltid ett stenhårt spel mellan kaos och ordning. Det är musik som förverkligas i stunden. Själva definitionen av jazz. Myself When I Am Real är även namnet på en alldeles underbar Minguslåt, en magisk titel som pekar ut ytterligare en sida av konstnärskapet: självförverkligandet. I Mingus värld fanns inga egentliga gränser mellan liv och konst. Han såg livet i sig som ett personligt, pågående konstverk. Och han tog till många medel – allra främst musikaliska, men även verbala och kroppsliga – för att uttrycka sig själv. Storheten låg i att han var en mästare på att smälta samman olika idéer och uttryck till en temperamentsfull helhet. LÅT VARA ATT MINGUS VAR en produkt av sin tid, hans drivkrafter är ändå ganska tidlösa. Redan i 17-årsåldern möter han den bohemiske konstnären Farwell Taylor vars hem ofta härbärgerade den amerikanska västkustens intellektuella elit. Taylor blir Mingus första mentor och stora förebild vid sidan av jazzgiganten Duke Ellington. Han öppnar Mingus intellektuella tänkande. Han exponerar honom för indiansk kultur, österländsk religion och europeisk filosofi, och han får honom att lusläsa taoistiska texter såväl som böcker av Freud, Dostojevskij, Sartre och Rilke. Mingus lär sig att inte känna några gränser: han påverkas lika mycket av kompositörer som Rachmaninov, Ravel och Debussy som av Ellington och Charlie Parker. Han inspireras lika mycket av målaren Jackson Pollock och filmregissören Orson Welles som av pianisten Art Tatum och baslegenden
