jag ut till ljuset och livet, som hade varit där hela tiden …«31 Enligt ljussymbolen fungerar Gud på ett enda sätt, det är människan som antingen drar sig undan eller närmar sig ljuset. Gud är ljus. I denna ljusets funktion inordnas Jesus, funktionen förstärks helt enkelt. Ljussymbolens utformning gör det omöjligt för LP att tolka mörkret i sitt inre som om det skulle ha med Gud att göra. Mörkret tillhör människan instängd i »den mänskliga spekulationens jordkulor«. 32 Det finns enligt ljussymbolen såsom LP använder den helt enkelt inget mörker i Guds liv, ingen natt hos honom. Av det skälet är LP oförmögen att ge något som helst perspektiv på material som framlyser i satser enligt vilka han menar, att han »ville tro till varje pris, men jag kunde inte. Det var omöjligt«.33 Detta motspänstiga material bortser han från och hävdar att det för människan gäller att med sin viljestyrka styra sitt liv mot ljuset, mot Gud. Gud är en ständig närvaro. Frånvaron av Gud tillskrivs människans eget förvållande.
1.5 Analyserande sammanfattning Syftet med presentationen av dessa beskrivningar har varit att visa på hur LP i sin förkunnelse förutsätter och praktiserar en naturlig teologi samt uppvisa hur dominerande föreställningen om Guds närvaro som en allmän närvaro är. Gud är knappast ett subjekt som i frihet väljer att göra sig känd för människan. I stället kommer LP tankegången nära att Gud är ett objekt, en företeelse i tillvaron, som kan fastställas och beläggas. »När jag kan peka på något och ta på det och säga: här är det! – då är det bevisat att det finns. Min gudsupplevelse är så påtaglig, att den nästan närmar sig det materiella.«34 Stjärnor, sol och blommor förmedlar Gud. Och i denna förmedling anar LP ingen avgud.35 Jag har ovan gjort mig till talesman för tanken att erfarenheten primärt är en tolkning som sker inom en kulturhistorisk
31 Medan Du stjärnorna räknar, 1953, s. 70. 32 ibid., s. 69. 33 Lundgren, 1973, s. 11. 34 ibid., s. 3. LPs tolkning av Jesu förhållande till Fadern påminner om hans egen
relation till Gud: »För Jesus var Fadern en i den mänskliga tillvaron närvarande realitet.« Timmermannen från Nasaret, del 3, 1972, s. 62. »Han [dvs. Jesus] talade om Gud som sin Fader. Det var detta som var själva kärnan i Jesu gudsgemenskap.« ibid., del 2, 1971, s. 62. 35 Jfr Lindberg, 1986, s. 101. IV Gudsbild. 1 Gud som närvaro
305
