Vad LP uppmärksammar är religionen som erfarenhet, något enligt hans mening universellt och permanent som han uppfattar vara rotat i den mänskliga naturen och framsprunget ur den. 94 Religionen härleds inte enbart ur yttre orsaker som t.ex. skapelsens storhet, skönhet och majestät. I det närmaste blir religionen ett mänskligt anlag, en outrotlig förnuftsinstinkt. »Religion har man naturligtvis, ty även där man inte känner den levande Guden, följer människan sitt medfödda gudsbehov och skapar sig en religion.« 95 Men det religiösa elementet omfattar inte endast människans förstånd. »Dit hör hela hennes sinnevärld med förstånd, vilja och känsla och alla dess underordnade förgreningar. Religionen gäller hela människan med ande, själ och kropp.«96 Till transcendensperspektivet hör samvetet. Om betonandet av viljan – som vi skall se – tenderar att ge människan en skaparroll, visar samvetsteologin på människans roll som skapad. Samvetet är ett fenomen som överskrider, transcenderar människans egen existens och visar på att samtalet med detsamma icke är en monolog utan en dialog. Samvetet är mer än människans jag, det är ett språk för Gud.
1.3 Den etiskt innehållsbestämda människan Om »odödligheten« fungerade som markör i avvisandet av den reduktionistiska materialismen, har tanken på det medfödda medvetandeinnehållet motsvarande funktion i LPs kritik av nihilism och relativism. Försöket att bestämma vad vi skall göra som människor sker inte i första hand utifrån vad människan skulle kunna bli, utan utifrån vad hon i grunden är. Odödlighetstanken vänder människans blick bakåt, till hennes ursprung, även om också dess roll för eskatologin har framskymtat. Det medfödda medvetandeinnehållet utsäger att människan är Guds, medvetandeinnehållet binder henne till Gud. Människans identitet är bestämd av att hennes etiska och moraliska vara i grunden är något givet. »Alla har evigheten nedlagd i sitt väsen, man har sitt samvete, sitt rättsmedvetande, sitt renhetsbehov och den ofrånkomliga förgängelsetanken.«97 Människan är inte sin egen mora94 Ny mark, 1966, s. 48; Dagenledaren 19.10.1963, LP. 95 ibid., s. 59. 96 Brytningstider – Segertider, 1969, s. 121. 97 ibid., 1969, s. 93.
II Människosyn. 1 »Människan är en evighetsvarelse«
78
