någon större precisering. Andligt helande kallas ibland för »troshelande«, ibland för »religiöst helande« – och då oftast mer eller mindre synonymt544 Lindström föreslår, att med helande bör förstås »en behandling som syftar till att återställa kroppens, själens och andens hälsa«. Kristet andligt helande refererar till kristendomens Gud, med uteslutande av magiska element i helandet, t.ex. besvärjelser, trollformler eller bruk av amuletter.545 I den fortsatta framställningen ansluter jag mig till Lindströms bestämning. Uttrycken helbrägdagörelse och helande används som synonymer, och båda syftar likabetydande på den erfarenhet troende människor vittnar om, och som relateras till tron på och bön till Gud. Den metod och de medel som Georg Gustafsson använde i samband med sin helandetjänst kommer att redovisas utförligt, varigenom en kvalificering av begreppet helande sker. Förklaringsteorin i detta sammanhang och dess koppling till referenssystemet eller grundhållningen kommer att få en central plats i beskrivningen och analysen.
IV:4.3 Förbönsbreven – helandetjänsten Georg Gustafsson hade, som nämnts ovan, cirka tio års erfarenhet av förböns- och helandetjänst, då han 1931 började spara de brev från sjuka människor som sändes till honom. I vilken utsträckning han fått sådan post tidigare är omöjligt att uttala sig om, men ett rimligt antagande kan vara att efterfrågan av hans helandetjänster samvarierade med hans berömmelse som predikant. Det var i början av 1930-talet han blev rikskänd som predikant och bibellärare, och förmodligen var det först då människor landet runt började skriva till honom om sina sjukdomar och be om hans förbön. Sambandet predikanten och helbrägdagöraren Georg Gustafsson förstärktes säkert genom den typ av predikningar han höll vid denna tid. Det var predikningar fyllda av berättelser ur den egna livserfarenheten. Erfarenhetsbaserad predikan var generellt sett den förhärskande predikoformen bland pingstpredikanterna under 1930-talet, och i synnerlig grad gällde det för Georg Gustafssons predikningar vid 544 Lindström 1990, s. 6. 545 Lindström 1990, s. 7–8.
163
