Vi möter alltså hos brevskrivarna på 1960-talet samma problematik och ett likartat sätt att reagera på denna, som vi tidigare i denna avhandlings kapitel IV:4.3 mötte hos dem som skrev åren 1931–1937. Vid båda tidpunkterna fanns gruppen som framhärdade i sin helandeförväntan i tro på Gud och infriande av de löften om bönhörelse Nya testamentet rymmer. Deras reaktion visade på en fast fortsatt vilja att bevara både medel och mål i sökandet efter signifikans, i sammanhanget lika med hälsa. Orienterings- eller referenssystemet som brukats för att hantera sjukdomsproblemen var fortsättningsvis intakt hos dessa personer. Sådana som ifrågasatte om Gud ville bota dem eller som uttryckte sin besvikelse på Gud fanns på 1960-talet, precis som på 1930-talet. Hos dessa människor var orienteringssystemet hotat eller på god väg att brista sönder. Den dittillsvarande plausibilitetsstrukturen som framställt Gud som god, kärleksfull och villig att hjälpa var klart ifrågasatt, en omvärdering av det signifikanta i vägen till hälsa var uppenbar. Även den grupp som anklagade sig själv för det uteblivna helandet, och förklarade det med egen bristande tro, ouppklarade synder, etcetera fanns vid båda tidpunkterna. Dessa kunde bevara övertygelsen om riktigheten hos både medlet (bön) och målet (hälsa) i signifikanssökandet, men sanningen och riktigheten i referenssystemet gällde under betingelsen att man var en bättre troende människa. Egna brister hade satt systemet ur funktion, det var varken Guds, Guds ords eller Guds tjänares fel.
VII:3 Riksmedia diskuterar Georg Gustafssons förbönstjänst Lewi Pethrus: »Georg Gustafsson i Jönköping är speciell i det fallet. Det finns ingen inom pingströrelsen som beder så mycket för sjuka som han.«1072
I januari 1966 tog en diskussion om helbrägdagörelsen fart i Saxons veckotidning. Den inleddes av en viss H. Larsson, som skrev uttalat kritiskt och menade att vittnesmål om helande genom bön var en bluff:
1072 Svenska Dagbladet 1966-08-12, s. 15.
341
