IX. Sammanfattning och resultat
I denna undersökning har en människas liv och verksamhet kartlagts. En människa, som blev en av den svenska Pingströrelsens mest viktiga och inflytelserika personer. Förmodligen, efter Lewi Pethrus, den mest betydelsefulla enskilda personen. En sådan bedömning går inte att i efterhand, med 25 års retrospektivt perspektiv, bevisa på ett vetenskapligt acceptabelt sätt. Omdömen kan refereras, värderande uttalanden kan citeras, men sanningen kan inte fångas in med någon »bortom allt rimligt tvivel« säkerställd bevisföring. I denna undersökning har en väckelserörelses historia skildrats i brottstycken, som fond och kontext, för att möjliggöra förståelsen av personen, men det omvända förhållandet har också eftersträvats, det vill säga: att förstå rörelsen utifrån personen, genom att upprepade gånger ställa frågan hur representativ eller typisk han var för rörelsen i sina ställningstaganden och ageranden. Vad har framkommit som resultat? Ett första antagande i denna undersökning var att 1920- och 1930talen var helt avgörande årtionden för Georg Gustafsson, en tid då hans liv fick sin inriktning och hans framtida livsgärning bestämdes. Detta var inget djärvt antagande. Det är väl närmast alltid så, att människors liv i hög grad bestäms av vad som händer dem och av valen de gör mellan den 20:de och 40:de födelsedagen. I Gustafssons fall är dock, menar jag, detta antagande något mer än en truism. En rad avgörande händelser under denna period, över vilka han inte själv rådde, bidrog till att göra dessa år så formativa och destinerande. För det första: Den karismatiskt utrustade unge fritidspredikanten Georg Gustafssons hela framtid och karriär stod på spel i samband med att det tidigt år 1924 blev offentligt att han och fästmön Gärda hade syndat, och att hon väntade deras barn. Inom svensk pingströrelse vid den tiden hade detta i normalfallet betytt att predikantbanan avbrutits på obestämd tid, möjligen för alltid. För Georg och Gärda blev utgången en annan: församlingen förlät, gav omedelbar upprättelse och uttalade sitt fortsatta förtroende för dem. Denna avvikelse från vedertagen praxis inom rörelsen blev bestämmande för 371
